Olesya Shovkoshitnaya

Vägen från mångmiljonstaden Kiev till det stängda Tjernobyl går längs vajande sädesfält och genom små pittoreska byar. Det rör sig om knappt tio mil i en gammal moskvitch som aldrig har hört talas om bilbälten. Lesya Shovkoshitnaya har brett smörgåsar och fyllt en termos med hett vatten. Det är neskaffe som gäller här.

Lesya är ensam mamma till fyraåriga Nastya. Hon arbetar i ett möbelföretag men har inte fått lön på sju månader. Därför extraknäckar hon som tolk. Ibland får hon också hjälp av sina föräldrar. Lesyas status som Tjernobyloffer gör att såväl hyran som elräkningen har reducerats med hälften. Annars skulle det aldrig gå. Hennes man hittades mördad på en gata för snart två år sedan. Varför vet hon inte. Hon saknar honom mycket och har tänt ett ljus för honom i varje kyrka vi besökt.

Lesyas pappa, Volodimir Shovkoshitnij, är ingenjör och en hängiven kärnkraftsförespråkare. Numera är han även sångare och poet. Diktsamlingen ”Det tunga korset” är dryg volym på närmare 600 sidor om det som hände i Tjernobyl. Volodimir var med och byggde kärnkraftsverket, så Lesya är född i den gamla villastaden Tjernobyl vars namn betyder malört. Med kraftverket växte även höghusstaden Pripjat upp med idrottsanläggningar, skolor och barnomsorg likaväl som med bio, teater, lekparker och nöjesfält. Den som tvingas leva isolerat och med radioaktiva utsläpp inpå knuten måste trots allt ha vissa förmåner. Pripjat stod klar 1979 och 45 000 människor flyttade in.

Lesyas familj fick våning nr 8 om ett rum med kök och badrum tre trappor upp på Leningatan 3. Allt var skinande nytt. Lesya gick på dagis och minns sin barndom som ljus och lycklig. När hon var sju kom lillebror Sascha till världen. Tre år senare slogs deras värld i spillror, när reaktor 4 exploderade den 26 april 1986 klockan 01.23.58. Brandmännen i Pripjat och Tjernobyl såg hur eldslågorna slog upp mot den nattsvarta himlen. De kunde knappt tro sina ögon men var snabbt på plats för att bistå kollegorna på kraftverket. Några veckor senare var de flesta av dem döda. 

- Det var en ovanligt vacker vår, säger Lesya. Och de flesta sov med öppet fönster den natten. Folk som vaknat av smällen gick ut på sina balkonger. De satt där som på första parkett och såg branden som ett skådespel. Vem kunde ana, att de just då utsatte sig för dödligt farlig strålning. 

Lesyas familj vaknade inte av explosionen. Deras fönster låg åt annat håll. Skolfröken berättade vad som hänt och tog hela klassen till en plats där eldsvådan kunde beskådas. Barnen tumlade om på ängen. Ingen anade att de stod inför en härdsmälta med ett jättelikt radioaktivt utsläpp. Såväl marken som luften var full av Jod-131, Cesium-137 och Strontium-90.

- Ingen sa åt oss att stanna inne, duscha och slänga våra kläder.

Dagen därpå började evakueringsbussarna rulla. En högtalarröst uppmanade alla att lämna sina hem med pass, pengar och kläder för tre dagar. Omkring 125 000 människor fördes bort inom några dagar.

- Vi var säkra på, att vi skulle vara tillbaka i god tid före förstamajfirandet, säger Lesya. Träden hade just spruckit ut och stadsträdgårdsmästaren hade planterat 5000 rosor längs huvudgatan.

Lesya fick jodtabletter som skydd mot sköldkörtelcancer och familjen inkvarterades i Kiev. Vänner och grannar skingrades och myndigheterna slog en symbolisk skyddsring runt kraftverket. Byar tvättades eller jämnades med marken. Många står fortfarande gapande tomma och förfaller.

- Mamma och pappa fick vid ett tillfälle tillstånd att återvända. De fick med sig våra kristallglas men det var allt.

Lesya började i en ny skola och fick nya vänner. Minnet av Pripjat bleknade och blev till ett paradis i tankarna att längta till. Hon undrade hur det gått för katten. Och hon längtade efter sina leksaker – teddybjörnen och dockan. Natt efter natt drömde hon samma mardröm.

- I drömmen kommer jag springande genom högt gräs, säger hon när vi börjar närma oss 30-kilometerszonen. Jag är på väg hem men allt omkring mig är trasigt. Folk pratar så mycket. De säger att tjuvar har varit där. Jag vet inte. Vi får se. Men mamma låste ordentligt. 

Lantarbetarna vid vägkanten har just tagit en paus i arbetet, när vi far förbi. De pratar bort en stund, medan hästarna betar det radioaktiva gröngräset. De odlar spannmål här men mest grönsaker som majs, squash, sallad och dill. En märklig detalj är att vägens kritvita mittlinje består av en lös sträng kiselstenar på den svarta asfalten.

Lesyas pappa var en av dem som röjde i Tjernobyl efter olyckan. Han var överstelöjtnant i armén. De 800 000 andra så kallade likvidatörerna var annars till stor del värnpliktiga unga grabbar och män som mot sin vilja handplockats i sina hem om nätterna. De hade valts ut för att de råkat ha ett yrke som passade röjningsarbetet. Alla fick de sin hälsa förstörd.

Lesyas pappa och Vjatjeslav Leonidovitj Grishin i Moskva tog efter några år initiativet till Chernobyl Union, en slags fackförening för röjningsarbetarna och deras familjer.     

- Vi hade stora gratislokaler tills för tre år sedan, säger Lesya. Ingen av oss fick lön. Vi var fattiga men stolta. Plötsligt blev vi hänvisade till ett litet rum med tre skrivbord och en dator.

Det kan ha berott på att Volodimir är en politiker i opposition mot president Kutchma. Det kan också ha berott på, att ingen längre vill höra talas om Tjernobyl. Folk vill glömma och gå vidare. Byggnationen av kärnkraftverk avstannade i hela världen efter Tjernobylolyckan. Nu är olyckan nästan glömd. Europa, som för egen del har fullt av kärnkraftsverk, finansierar i dag två ersättningsverk för Tjernobyl åt Ukraina. Ryssland planerar 20 nya reaktorer och säljer samtidigt sin något tveksamma teknologi i hela Asien. Även USA planerar en massiv satsning på kärnkraften. Vem vill ha en debatt om Tjernobyl då?

Vi blir stående en stund i kön vid gränsstationen, medan tillståndet kontrolleras. Framför oss står flera lastbilar med rykande het asfalt. Det byggs vägar och fabriker i zonen. Tusentals ton radioaktivt avfall måste tas omhand.

Lesya memorerar vägen hem. Dagen har hon pekat ut sitt hus på en modell på Tjernobylmuseet i stan. Det var knappt hon kunde sluta gråta. Bommen går upp och vi passerar första gränskontrollen. Rima Kiselitza möter vid Tjernobyls stadsgräns och efter ett kort möte på informationscentret, där vi betalar 35 dollar, tar hon oss dit vi vill i zonen. Vi åker igenom ännu en gränskontroll, angör kärnkraftverket, fordonskyrkogården och hamnen med de rostande fartygen. Vi hälsar på hos folk som återvänt, tar oss in i övergivna hus och besöker kyrkan innan vi, efter ytterligare en gränskontroll, åker in i Pripjat.

- Där är mitt dagis, säger Lesya. Där ligger skolan… Och där bodde min kompis.

Lesya har ingen svårighet att känna igen sig, trots att vägarna har växt igen. Sly och grenar slår mot vindrutan. Vi tar oss fram som genom en djungel, tvingas vända och måste till sist lämna bilen. Strålningen mäter 200 mikroröntgen per timma vilket ska jämföras med 24 som är högsta tillåtna gränsvärde här.

- Där är vår balkong, säger Lesya och pekar. Dörren är stängd precis som mamma sa.
Hon rusar fram till porten som knappt går att öppna och tar sedan trapporna i stora kliv. Varenda dörr är öppen. Lägenheterna gapar tomma. Allt som en gång fanns här är stulet. Tjuvarna har gjort ett grundligt jobb i Pripjat. Färgen har flagnat och dammet ligger centimetertjockt.

Lesya sjunker gråtande ihop bland tomflaskor och gamla vykort på golvet i sitt barndomshem. Kvar finns bara spisen och handtaget till hennes dockvagn. Från golvet fiskar hon upp en gammal skrivbok. 

- Mamma har skrivit om Sashas första steg, förklarar hon och river ut sidan för att ge den till sin bror. En trappa ner hittar hon ett piano som varit för tungt att stjäla. Hon slår försiktigt på några tangenter och tonerna far ut genom det krossade fönstret till den spöklikttomma staden.

Vi far vidare till nöjesfältet, där hon lekte som barn. Pariserhjulet och karusellerna står och rostar och strålningen på en av radiobilarna visar sig vara över 800 mikroröntgen per timma. Lesya är blek och tagen.

- Det här är värre än jag någonsin kunde drömma om, säger hon till sist. Men nu vet jag i alla fall hur det är. Kanske kan jag äntligen sätta punkt och gå vidare.  

Monica Antonsson