Grått och trist, fattigt och eländigt. Så uppfattar många
vårt östliga grannland. Inget kan vara mera fel. Visst är det knapert på sina
håll, men grått och trist är det sannerligen inte. Det är vikingarnas land. Hit
kom de till Novgorod- och Kievriket från våra trakter – Svitjod - för över
tusen år sedan. I dag är vikingatågen av helt annat slag.
Vice borgmästaren Vitaliy Alexejivic Roschov, hans
engelsktalande fru Tamara, två
beväpnade poliser och en chaufför mötte vid ryska gränsen. De färdades i en tysk
ambulans som tillhör barnbördshuset i Novozybkov i sydvästra Ryssland. Det var
den enda bil de kunnat uppbringa och som tur var, hade de dessutom fått tag i
diesel. Hopklämda hade de kört över 120 mil på ett enda dygn för att möta oss.
Och tur var det. Utan tolk klarar man sig inte i detta laglösa land. Ingen
talar engelska och inte ens vägskyltarna går att läsa.
Handikappbussar och ambulans
Fem bilar hade vi med oss. Genom Färdtjänsten hade Taxi 020
i Kista skänkt en och Samtrans i Solna tre handikappbussar med rullstolslift
till likvidatörerna. Swedish Emergency & Resque i Åkersberga, hade dessutom
skänkt en ambulans till sjukhuset i Novozybkov. Samtliga fordon var fyllda med
rullstolar, rullatorer och kryckor från landstinget, medicinsk utrustning från
Handelsbankens läkarmottagning, mat från Konsums centrallager i Kungsängen och
en rad andra gåvor som papper, barnvagnar, leksaker, målarfärg, sänglinne och
kläder. Försäkringskonsulterna Kronan hade sett till att vi var försäkrade och
Viking Line hade skeppat oss över Östersjön. Vid rattarna satt
Vallentuna-Revyns Tommy Almström, Mats Berg, Roger Larsson och Lars Naucler som
valt att göra resan på sin fritid och på egen bekostnad. Med följde även
fotograf Chris Humphrys från San Fransisco.
Tre dagar i Viborg
Vi fastnade redan i tullen. Ryssarna hade inte ordnat det
tullfrihetsbevis de skulle haft med sig. I tre dygn var bilarna inlåsta, men
som tur var fick vi bo på hotell i Viborg. Hotell Druzba visade sig emellertid
vara ett enda stort glädjehus för finnar som åker hit utan visum för den
billiga vodkans skull, så det gällde att hålla sig på sin kant.
Staden, som en gång grundades av svensken Torgils Knutsson,
präglas numera av tiggande gatubarn och drogmissbruk. Marknaden med billig
kristall är emellertid en upplevelse och maten förhållandevis god, så det gick
ingen direkt nöd på oss.
Väl i Ryssland med bilarna grupperade vi oss med en ambulans
i täten och en längst bak. På så vis kunde vi vid behov köra med blåljus och
sirener. Inbördes höll vi kontakt med walkie talkies.
Ständiga haverier
Vi hade passerat St Petersburg när en av de tungt lastade
bussarna fick punktering och plöjde ner i den lösa vägrenen. En rysk lastbil
drog upp den och däcket lagades med några punkteringssatser från Vallentuna Motor.
Tack för dem! En förbipasserande bil hade en pump i skuffen, så ryssarna
pumpade in luft för hand, som om bilen varit en cykel.
Det blev till att ta in på motell. Att övernatta på ryska,
mörka vägar medför stor risk för rån. Nästa dag kom vi bara några mil, innan en
av bussarna drabbades av kabelbrand. Det tog sin tid, men ryssarna skarvade och
lindade varenda kabel. Sedan gick bilen som en klocka mot Novgorod, vikingarnas
nordliga fäste.
Novgorod är en överraskande rik och vacker stad och i den
gamla fästningen kremlin sträcker Sofiakatedralen sina förgyllda kupoler mot
himlen. Här samlas finklädda människor för att vandra i parken eller rent av
dansa på gatorna. Men här sitter även unga grabbar och tigger. De har återvänt
från Tjetjenien – levande men stympade. Småpojkarna som tiggde vid hotellet och
råkade få några finska mark kom tillbaka och bad om att få växla.
Spår av vikingar
De ryska vägarna är förhållandevis bra och det finns såväl
bensinstationer som matställen. Inget överdåd dock. En restaurang fick stänga,
sedan vi ätit lunch. Maten tog helt enkelt slut. Och billigt är det. Med dollar
på fickan är man rik.
Busshållplatserna är vackert utsmyckade – ofta i mosaik -
och färggranna stugor kantar vägarna. De präglas av sin snickarglädje och är nästan
alltid sammanbundna av höga plank. Bakom skymtar köksträdgårdarna som gav
Ryssland sitt vikingatida namn - Gårdarike. Ryssland blev det sedan Rurik och
hans bröder från Roslagen – kanske från Vallentuna – hade värvats hit som
storfurstar på 800-talet. Överallt syns spår av de svenske.
Färden gick vidare rakt söderut genom Velikije Luki,
Smolensk och Brjansk. Stadsborna ser välbeställda ut och på landsbygden ser
gubbar och gummor ut som i Sverige för 60-70 år sedan. Plötsligt kan
promenerande storkar eller hundratals kor spärra vägen. Naturen är bitvis
bedövande vacker men åkrarna är dåligt uppodlade. Det som råkar finnas där får
växa och bli till hö. Först i de kontaminerade områdena vajar säden frodig för
vinden. Jorden är Europas bördigaste, så den odlas trots radioaktiviteten som
förgiftar den. Alla vill glömma och gå vidare.
Den radioaktiva staden
Efter en dryg veckas äventyr körde vi med tjutande sirener
in i Novozybkov. Folk samlades på gatorna och polisen skrattade. Utanför hotell
Iput stod småflickor i fina klänningar och väntade. De neg och räckte fram
blommor, medan TV-kamerorna surrade. ”Varför gör ni det här? Hur kommer det sig
att ni åker in i de kontaminerade zonerna frivilligt?” Ja, varför?
Lasten lossades och vi for till sjukhuset med
handikapphjälpmedel, medicinsk utrustning, leksaker till barnen och nya
barnkläder från Konsum. Vi stämde träff med Chernobyl Union - likvidatörer och
änkor - och delade rättvist ut vad vi hade av mat och kläder.
Likvidatörerna
Vi var just färdiga, när ett häftigt oväder bröt ut och
vräkte omkull både trän och stolpar. Det blev beckmörkt i hela staden, så vi
fick en rent av magisk kväll tillsammans med likvidatörerna. I skenet av ett
enda stearinljus i hotellrestaurangen berättade de, om hur de hämtades av
militären om nätterna och fördes till Tjernobyl för att - utan skyddsutrustning
– sanera efter olyckan. De var unga män på mellan 20 och 30 år den gången. De
fick sin hälsa förstörd.
Sjukhuset fick sin ambulans och Chernobyl Unions ordförande
Vladimir Kozhevnikov valde en Ford transit till likvidatörerna. Övriga bilar
gick till stadshuset, kvinnokliniken och barnhemmet ”för utflykter till den
friska zonen”.
- Tänk, sa Tamara Roschova efteråt. Tack vare de här bilarna
har fem män, som tidigare var arbetslösa, fått jobb. Nu kan de försörja sina
familjer.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar