Första resan till Tjernobyl 1997

Två olika artiklar

1

Besök i helvetet - Tjernobyl

När vi närmar oss tremilszonen som omger kärnkraftverket i Tjernobyl, svänger Pashinsky Vladimir Ivanovich plötsligt in på en liten skogsväg. Han är fackföreningsbas, generaldirektör för skogsarbetarna i Ukraina och har hämtat oss vid gränsen, där vi lade blommor vid monumentet över den unge Valerij Chodemtjuk som blev kvar i ruinerna av reaktor 4. Hans staty omgärdas av minnestavlor över byarna som förgiftades av det svarta molnet och måste överges. Fem av dem var så giftiga att de helt enkelt grävdes ner.

Vladimir dukar han upp bröd, ost, salami och vodka på motorhuven och bjuder laget runt. Vår tolk, den timide professor Josef X, tömmer fyra glas i rask takt, innan han tacksamt tömmer även mina två utan att det märks det minsta på honom.

Både Josef och Victor X, som vice ordförande för skogsarbetareförbundet i Vitryssland och som hämtade oss i Ryssland

(vi övernattade i Dobruch, en by grundad av Katarina II där det finns ett pappersbruk och ett stort sportpalats. Skogsarbetareförbundets ordförande i Vitryssland - Nikolai Adamovich - bjöd oss gästfritt att inta poolen.)

bor i staden Gomel (i Bragin-distriktet?) som är en av världens giftigaste städer.

- 70 procent av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl föll ned i Vitryssland, säger Josef. Två tredjedelar av det hamnade i Gomelområdet som är en av Vitrysslands fem regioner och med 600 000 invånare är andra största staden i landet efter Minsk (1400 000 inv).

- Södra delen av Gomel har klarat sig bättre än norra, förklarar Josef. I södra delen har vi bara mellan 1 och 5 curie/km2, i norra delen är det allt från 5 och uppåt. Min fru och jag bor mitt i stan.

- Medikament, säger Vladimir och lyfter sitt glas till en skål. Medikament Radiatore.

Josef berättar att en sup eller två hör till på väg in i Zonen. De 6000 som arbetar där börjar morgonen med en. Det skyddar mot radioaktiviteten. Folk gör vad de kan och vet inte vad de ska tro eller vem de ska lita på.

Det är i och för sig riktigt att alkohol kan reducera effekten av joniserande strålning, men för det krävs koncentrationer som övertiger klart dödliga doser.

Privatpersoner får inte vistas i zonen. Vi har tillstånd, det har Vladimir sett till. De beväpnade vakterna släpper därför in oss för en ödslig färd genom det förgiftade landskapet. Men mil efter mil är åkrarna plöjda - somliga ligger i träda, de är märkligt fria från ogräs - och hundratals präktiga biffkor betar i hagarna. De tillhör ett experimentjordbruk på forna kolchosen Sjepetitji som drivs i regeringens regi, får vi veta. Här pågår vetenskapliga försök. Hur skadar strålningen boskapen? Hur blir mjölken och köttet?

Det finns folk som bor här men de är inte många. Några av de 135 000 som evakuerades härifrån sedan över 50 ton radioaktivt material slungades ut ur reaktor 4 har återvänt. Det mesta hamnade i Vitryssland men även Ukraina och Ryssland är hårt drabbade.

- Det var radioaktivitet motsvarande 350 Hiroshimabomber, säger Josef.

- Folk har återvänt och lever precis som de gjorde före katastrofen. Vad ska de göra? Sedan Sovjetunionen föll och Ukraina blev självständigt, är de bortglömda, lämnade i sticket, av Moskva och utan ekonomiskt stöd från det fattiga Ukraina. Den humanitära hjälp som eventuellt betalats ut har antagligen fastnat på vägen. Kärnkraftsolyckans offer får ingen hjälp, så de återvände, odlar sin mat och sköter sitt. De är många - 730 enligt officiella siffror -  men inte så många som förr. De får i alla fall sina pensioner.

DN:

Av 74 byar är 15 bebodda - resten är spökbyar. 50 000-staden Pripjat är helt stängd för bosättare medan 40 000-staden Tjernobyl bor några hundra.

Produkterna som odlas här får inte föras ut ur zonen men så sker ändå.

- De allra vackraste grönsakerna på marknaden i Kiev kommer härifrån, säger X.

Ryssar som fördrivits från Baltikum letar sig också hit. De kom till Estland, Lettland och Litauen för flera generationer sedan och har inga band till sitt gamla hemland. De passar inte in någonstans, så många kommer till Tjernobyl. De tar för sig av jorden och börjar på nytt. Vad gör det att den är radioaktiv? Inom zonen får de vara i fred.

- Där borta i de vita kasernerna bodde likvidatörerna, säger Vladimir. De fördes hit för att sanera kraftverket men allt var förgäves. Det var ett brott att föra dem hit. Men alltihop är förfallet nu.

Zonen består av 220 000 hektar mark (som ex Blekinge) varav 120 000 är knastertorr tallskog som då och då fattar eld explosionsartat. Området bevakas därför med helikopter. Brand i den radioaktiva skogen frigör nämligen Cesium-137.

- Träd och buskar binder radioaktivitet vid jorden, så jag var med och planterade tall i närheten av kraftverket 1986, säger brandförsvarets chef Savich Yuri Nickolaevich. Vi grävde ner träd, lade på ny jord och planterade nya men tallarna blev röda och vi tappade håret allihop. I dag planterar vi träd genom att släppa ut frö från helikopter.

För blotta ögat syns inga spår av olyckan, när vi far genom skogar och över fält. Det otrevliga med radioaktivitet är just att det inte syns. På åkrarna sjunker radioaktiviteten allt djupare i jordlagren ner mot grundvattnet år från år. I skogen försvinner det bara genoom det naturliga sönderfallet. Näsan ingenting sköljs bort med regn- och smältvatten. Träden tar upp radioaktiviteten med sina rötter, när löven faller till marken blir den radioaktiv på nytt.

Här är bara väldigt tomt och ödsligt, spöklikt nästan. Speciellt som människor, med tanke på de plöjda åkrarna, trots allt måste finnas här. Telefonledningarna ligger nedfallna längs dikesrenen men strimmor av rök stiger upp ur en och annan skorsten.

- Här är vackert, säger X. Men fåglarna hänger döda i träden.

Plötsligt tvingas vi väja för ett gammalt par med häst och vagn. De har återvänt till sitt förmodligen plundrade hem i zonen och tänker stanna. De dricker mjölken från kon som betar det radioaktiva gräset, ägg från hönsen som pickar på den radioaktiva marken, skördar sitt hö och odlar sina grönsaker i den radioaktiva jorden. Det finns gott om vilt i skogen, bär och svamp. Djurlivet har exploderat i detta ostörda naturreservat - till och med storken är tillbaka. (DN: det är förbjudet att jaga men höjdarna kommer hit från Kiev och tar vad de vill ha ur zonen - älg, lo, vildsvin, varg och räv.) Vad ska de annars göra? De är gamla och vill inte leva någon annanstans. Här finns inga affärer men en gång i veckan kommer en buss med färska varor utifrån. Men det är ensamt på kolchosen numera.

- och ska snart dö, här trivs de i alla fall.

Kärnkraftverkets silhuetter möter oss i fjärran, när vi kör upp på en bro över floden Pripjat. Det är en bred flod med många förgreningar. Kraftverket visar sig vara omgivet av mer vatten än land. Med bara smala landremsor emellan ligger dammarna med radioaktivt kylvatten vägg i vägg med floden Pripjat. Vattnet härifrån rinner småningom ut i floden Djnepr.

- Vattnet är radioaktivt, säger Josef. Naturligtvis. Dussintals floder och sjöar blev kontaminerade vid haveriet. Men människor både fiskar och floden längre ner. Och visst äter de fisken.

Tanken hisnar. Radionuklider, de radioaktiva atomerna, har en förmåga att vandra i såväl jord som luft och vatten. (Även om de flesta har sjunkit ner några cm i jorden finns det tillräckligt mycket som kan spridas i luft och vattendrag. Så småningom utjämnas skillnaden mellan hårt förorenade och mindre nedsmutsade områden och till sist hamnar de i livsmedelskedjan och nästlar in sig i näringsvävarna, varpå ännu fler drabbas.) Djnepr passerar Kiev 13 mil söderut med 2 500 000 invånare, som får sitt dricksvatten från floden, innan den rinner ut i Svarta havet som i sin tur står i förbindelse med Medelhavet.

Vid helikopterplattan i utkanten av staden Tjernobyl väntar piloten som ska ta oss runt kärnkraftverket på fem kilometers avstånd. Han vill skicka sin dotter till Sverige på sommarferie. Han skulle bli lycklig om hon fick andas lite frisk luft.

Vid plattan står monument över helikopterbesättningen som fastnade med rotorbladet i en lyftkran och störtade några dagar efter haveriet.

- Piloten hade just återvänt från kriget i Afghanistan, säger Yuri. Han dog som hjälte när han skulle slåss mot en osynlig fiende.

Så lyfter vi över ett öde landskap av skog, igenväxta dammar, sjöar och kanaler. Vi passerar staden Pripjats vita höghus, där 45 000 människor bodde före 1986 och den pittoreska villastaden Tjernobyl där 25 000 hade sina hem. Övergivna fabriker flimrar förbi, förfallna villaområden, plundrade hus och skrotkyrkogården, där radioaktiva bussar, bilar och flygplan har dumpats och lämnat kvar. Det enda som rör sig är en buss med personal längs vägen mot kärnkraftverket.

- De tjänar 200 dollar i månaden men många är sjuka, säger Josef. Men ingen klagar, det finns inga andra jobb.

Vladimir fyller våra glas i mercedesbussen som är skänkt av Hoppets Stjärna, sedan vi landat.

- Medikament, säger han igen. Medikament Radiatore. Kanske menar han allvar.

- Kom, säger Yuri. Vi ska visa er Tjernobyl.

Den lilla staden Tjernobyl, inte långt från kärnkraftverket, är en gammal stad med vacker villabebyggelse. I dag växer trädgårdarna igen och husen förfaller, sedan plundrare gjort sitt. En och annan människa syns till, det är militärer, brandmän och arbetare från kärnkraftverket. Somliga bor här tillfälligt mellan skiften, kanske har de flyttat in i något av de evakuerade husen. Personalen bor annars i och pendlar från den nya staden Slavutych (DN: Slavutitj) strax utanför zonen numera.

Alla är överens om att alla tre reaktorerna är igång. Alla officiella uppgifter säger att reaktor 1 och 3 var igång hösten 1997, att reaktor 2, som varit avstängd sedan 1991 efter en brand i turbinhallen, startades i november men att reaktor 1 i gengäld stängdes av.

- Det arbetar 6000 man vid kärnkraftverket, säger Yuri. Men ekonomin är dålig, så 2000 riskerar att bli arbetslösa. Folk betalar inte sina elräkningar. Omkring 30 000 är för övrigt beroende av verket för sin försörjning.

Brandstationen är bemannad, här råder full aktivitet. Framför stationen står Tjernobylmonumentet, ett hjältemonumentet över likvidatörernas heroiska insats: atomen stiger mot sky, brandmännen rusar till, läkaren kommer springande med sin väska och någon faller ihop av utmattning eller akut strålsjuka. Det avtäcktes vid tioårsjubileet 1996 av den fasansfulla olyckan. Ett annat monument, över de 300 första som dog av strålsjuka, restes i stadsparken som för övrigt hålls välkrattad och ansad i denna världsberömda spökstad. För vem, undrar man. Den vackra kyrkan från 1850 är till och med nyrenoverad.

- Omkring 50 tjernobylbor har återvänt till staden, säger Yuri. För deras skull har vi renoverat kyrkan. Den 85-årige gamle prästen har varit kvar hela tiden. Han lämnade aldrig sin kyrka.

Yuri berättar om bussen som oändligt sakta trafikerar Tjernobyls gator om söndagarna.

- De gamla behöver bara gå ut och ställa sig på gatan, så får de åka med till kyrkan. Det är kärnkraftsarbetarna som kör dit dem, de tar hand om sina gamla. Det är den givna samlingsplatsen varje söndag.

- Det finns platser i zonen med 40 curie/km2, säger Josef. Lite senare visar en mätare 68 curie/km2 vid entrén till kärnkraftverket. Högsta tillåtna normalvärde sägs vara 15.

Så far vi med bil ned mot kärnkraftverket. Mellan oss och reaktorbyggnaderna rinner kanaler med radioaktivt vatten bara några meter från floden Pripjat. Först vet vi inte vad som är vad bland skorstenar, lyftkranar, runda och fyrkantiga betongbyggnader.

- Härdsmältan ligger och glöder strax intill skorstenen, säger Josef och pekar på en jättelik grå betongsarkofag som ser mycket stabil ut. Men skenet bedrar, den läcker som ett såll och är på väg att rasa in.

- Sarkofagen har sprickor och hål motsvarande omkring 200 kvadratmeter, säger Josef.

Det har hänt saker i sarkofagen - som har 200 ton kärnbränsle - de här 12 åren som gått. Ingen vet riktigt vad. Det går inte att vistas i den pga strålningen. Ändå anses den ha sjunkit till ungefär en tiondel av sitt ursprungliga värde.

Det är sagt att sarkofagen ska hålla i 35 år - till 2020 - men vi hade ett jordskalv 1991, så det kommer inte att hålla. Nu räcker det med ett måttligt jordskalv till som brukar förekomma i trakten en gång varje sekel, så rasar den ihop.

Dessutom ligger tanklocket i reaktorn snett så att den glödande härden trycks nedåt. I dag är den bara någon dryg meter från grundvattnet. Under den finns stora mängder radioaktiv sand och vatten.

- Vi måste ta upp härdsmältan, säger Yuri. Den gör stor skada där den ligger och är på väg att sjunka ned i grundvattnet. Ingen vet vad som händer om den gör det. Därför måste den lyftas och kapslas in. Regeringen vill inte betala, så vi håller humöret och humorn uppe och väntar på pengar från världens största industriländer - de så kallade G7-länderna (USA, Japaan, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och Kanada).

G7-länderna vill kapsla in reaktor fyra för gott i ännu en sakofag och riva sedan riva den inifrån med fjärrstyrda maskiner - ett projekt som tar 30-35 år. Ukraina talar om att gräva ner den.

Men här talar ingen om en nedläggning år 2000. Med undantag för reaktor 4 är Tjernobyl inte farligare än någon annan reaktor i det forna Sovjet.

- Vi hoppas på forskningen, säger Yuri. På sistone tycks forskarna ha kommit på metoder som på sikt kanske kan eliminera radioaktiviteten.

Regeringen i Kiev hotar riva upp avtalet eftersom omvärldens ekonomiska hjälp har uteblivit. Den europeiska utvecklingsbanken ger sig dock inte. Nyligen stoppades finansieringen av säkerheten runt reaktor 3. EBRD flyttade i stället pengarna till en fond för stängning av reaktorn.

- Ukraina har varken ekonomisk eller teknisk möjlighet att klara det, konstaterar en amerikansk forskningsrapport. Samma rapporter konstaterar att miljoner människor i det forna Sovjet lider av strålningsrelaterade sjukdomar.

Vägen leder oss mot spökstaden Pripjat vars vita hyreskaserner reser sig tomma mot skyn. Yuri stannar på lagom fotoavstånd. Närmare vill han inte köra den här dagen.

Så far vi ut ur zonen igen. De beväpnade vakterna söker av vår bil med detektor. Vi anvisas att skölja och torka av våra skor en vattenfylld fotskrapa, innan vi går in i vaktbyggnaden, där vi går igenom någon slags apparat som ska avslöja om vi är radioaktiva eller ej. Inte ett pip hörs, inte en lampa blinkar. Kanske är det de avsökningsramar som skänktes från Barsebäck och ännu ej är inkopplade. Vi får i alla fall ett papper på ryska, där det står att vi har varit i zonen och utsatt oss för X strålning.

Då är det dags för middag, oändliga tal och mer Medikamente Radiatore. Vi stannar i Camarin, strax utanför zonen, där skogsarbetarna har sin kursgård. Här finns ingen toalett, så vi får ”gå på åkern” men borden dignar av mat och alla är glada.

- Vi är glada att ni inte glömt oss, säger Vladimir och påpekar att politiker säger ett och löser problemen på sitt sätt. Vanligt folk vet hur det verkligen är. Katastrofen har fört dem samman. De är glada för att barnen då och då får komma till Sverige och andas frisk luft. 

- Alla som kommer hit och vill se Tjernobyl är våra vänner. Ni var inte rädda, så vi visar er gärna. Berätta i Sverige vad ni har sett. Det är viktigt, för vi behöver hjälp.

2

När vi närmar oss tremilszonen runt kärnkraftverket i Tjernobyl, svänger Pashinsky Vladimir Ivanovich plötsligt av på en liten skogsväg. Han är boss för skogsarbetarna i Ukraina och har hämtat oss vid gränsen, sedan vi lagt blommor vid monumentet över den unge Valerij Chodemtjuk som blev kvar i ruinerna av reaktor 4. Statyn står i en liten stad vid gränsen mot Ukraina och omges av minnestavlor över alla byar i trakten som evakuerades 1986. Fem var så giftiga att de grävdes ner.

Vladimir Ivanovich parkerar bilen och dukar upp bröd, ost, salami och vodka på motorhuven. Vår tolk, den timide professor Josef X, tömmer raskt fyra glas innan han tacksamt tömmer även mina två. Inte det minsta märks det på honom.

- Medikamente, säger Vladimir och lyfter sitt glas. Medikamente Radiatore.

Josef berättar att en sup eller två hör till på väg in i Zonen. De 6000 som arbetar där tar en varje morgon. Det skyddar mot radioaktiviteten, säger han. Och visst är det så. Men för att skydda mot joniseande strålning krävs dödliga doser alkohol.

Privatpersoner får normalt inte vistas i zonen. Vi har tillstånd så de beväpnade vakterna släpper in oss för vår färd genom världens mest förgiftade landskap.

- Där borta i de vita kasernerna bodde likvidatörerna, säger Vladimir. De fördes hit för att sanera kraftverket och det var ett brott. Men allt är förfallet nu. Rör inte stenarna på marken, det är radioaktivt alltihop!

Zonen - 220 000 hektar mark - består av ängar, åkrar och knastertorr tallskog. Här syns inte ett spår av haveriet för 12 år sedan. Det är just det som är så lömskt med radioaktivitet, det varken syns eller hörs. På åkrarna sjunker partiklarna sakta men säkert ner i jordlagren men i skogarna ligger den kvar. Nästan inget sköljs bort av regn- och smältvatten.

- Det var över 50 ton radioaktivt material slungades ut, säger Josef. Det motsvarar 350 Hiroshimabomber. Det mesta hamnade i Vitryssland men även Ukraina och Ryssland har drabbats hårt.

Det är spökligt tomt och öde i Zonen. Telefonledningar ligger nedfallna vid dikesrenen men strimmor av rök stiger oväntat upp ur en och annan skorsten. Vi passerar mil efter mil av nyplöjda åkrar. Våra värdar försöker hävda att de ligger i träda men de är märkligt fria från ogräs. När hövolmar dyker upp längs vägen, kryper det fram att närmare 800 av de 135 000 evakuerade faktiskt har återvänt. Åtminstone 15 av Zonens 74 byar är befolkade numera. De flesta är gamla som får sina pensioner av staten. En gång i veckan kommer en buss med mat utifrån. För övrigt klarar de sig på vad jorden och skogen kan ge.

- Det är vackert här och solen skiner men fåglarna hänger döda i träden.

Även ryssar som fördrivits från Baltikum kommer hit. De har ingen annanstans att ta vägen. Här kan de ta för sig av jorden och börja om på nytt.

- Produkterna som odlas här får inte föras ut ur zonen, säger någon. Men det sker ändå. De allra vackraste grönsakerna på marknaden i Kiev lär komma härifrån.

Plötsligt ser vi hundratals biffkor beta i hagarna. De tillhör ett statligt experimentjordbruk på den forna kolchosen Sjepetitji. Här ska regeringen ta reda på vad som händer med boskap som betar radioaktivt gräs. Hur blir mjölken? Och köttet? Och vad har det för inverkan på människan?

Den torra tallskogen är ett problem för brandförsvarets chef Savich Yuri Nickolaevich. På grund av radioaktiviteten uppträder skogsbränderna oväntat och explosionsartat. Skogen övervakas därför av helikopter. Bränderna är extremt svårsläckta, eftesom radioaktiva partiklar frigörs vid brand.

- Träd och buskar binder radioaktiviteten i jorden, säger Yuri Nickolaevich som var med och planterade tall intill kraftverket 1986.

- Vi grävde ner träd, lade på ny jord och planterade nya träd men tallarna blev röda och vi tappade håret allihop. I dag planterar vi nya träd genom att släppa ut frö från helikopter.

Vi kan se kärnkraftverkets silhuetter, när vi kör upp på en bro över floden Pripjat. Det visar sig att verket är omgivet av vatten, dammar och sjöar. Bara landremsor skiljer Pripjat från dammarna med kraftigt radioaktivt kylvatten.

- Floden är naturligtvis radioaktiv, säger Josef som vet att dussintals floder och sjöar blev kontaminerade vid haveriet. Ändå fiskar folk i floden och badar i den på sommaren.

Tanken hisnar. Pripjat rinner ut i Djnepr som efter 13 mil passerar Kiev, vars 2 500 000 invånare tar sitt dricksvatten från floden som småningom rinner ut i Svarta havet som i sin tur står i förbindelse med Medelhavet.

Vid helikopterplattan i utkanten av staden Tjernobyl väntar piloten som ska ta oss runt kärnkraftverket på fem kilometers avstånd. Han skulle bli lycklig om han fick skicka dottern till Sverige på sommarferie, säger han. Hon skulle behöva lite frisk luft.

Så lyfter vi över det öde landskapet av skog, flod och igenvuxna sjöar. Vi passerar staden Pripjats vita höghus och villastaden Tjernobyl, där 45 000 respektive 25 000 människor bodde före 1986. Vi ser övergivna fabriker flimra förbi, förfallna villaområden med plundrade hus och skrotkyrkogårdar med radioaktiva bussar, bilar och flygplan. Det enda som rör sig är en buss med personal som rullar längs vägen mot kärnkraftverket.

- De tjänar 200 dollar i månaden och jobbar i tvåveckorspass, säger Josef när vi landat. Det finns inga andra jobb.

Den lilla staden Tjernobyl består av vacker om än i dag förfallen villabebyggelse. Trädgårdarna växer igen och grindarna hänger på trekvart. En och annan människa syns ändå till, det är militärer, brandmän och arbetare från kärnkraftverket eller rent av någon av dem som återvänt.

Våra värdar konstaterar att tre av Tjernobyls reaktorer är igång. Enligt officiella källor kördes bara reaktor 1 och 3 hösten 1997. Reaktor 2, som hade varit avstängd sedan 1991 efter en brand i turbinhallen, startades i november då reaktor 1 i gengäld stängdes av.

- 6000 personer arbetar vid kärnkraftverket och omkring 30 000 är beroende av det för sin försörjning, säger Yuri. Men ekonomin är dålig, så 2000 riskerar att bli av med sina jobb. Folk betalar inte sina elräkningar.

Det råder full aktivitet vid brandstationen. Framför den står Tjernobylmonumentet över likvidatörernas heroiska insats som restes till tioårsjubileet för två år sedan: Ett annat monument över de 300 första som dog restes i stadsparken som för övrigt hålls välkrattad och snygg i denna världsberömda spökstad. För vem, kan man undra. Den vackra kyrkan från 1850 är till och med nyrenoverad.

- Det har vi gjort för de gamla som återvänt, säger Yuri. Den 85-årige prästen har varit kvar hela tiden. Han lämnade aldrig sin kyrka.

Så far vi ned mot kärnkraftverket kanaler med radioaktivt kylvatten skiljer oss från reaktorbyggnaderna.

- Härdsmältan ligger och glöder strax intill skorstenen, säger Josef och pekar på den järngrå betongsarkofag. Den ser mycket stabil ut men skenet bedrar. I själva verkekt läcker den som ett såll och är på väg att rasa in.

- Sarkofagen, som innehåller 200 ton kärnbränsle, har sprickor och hål på sammanlagt 200 kvadratmeter, säger Josef. Det är sagt att den ska hålla i 35 år - till 2020 - men det kommer aldrig att gå. Det räcker med ett måttligt jordskalv för att den ska rasa ihop. Dessutom ligger tanklocket trycker på den glödande härden. I dag är den bara någon meter från grundvattnet som står i direkt förbindelse med floden Pripjat.

- Vi måste ta upp reaktorhärden, säger Yuri. Men regeringen vill inte betala, så vi sätter vårt hopp till G7-länderna. De vill kapsla in reaktorn för gott medan våra experter talar om att gräva ner den.

I Tjernobyl talar ingen om nedläggning år 2000 som överenskommet är mellan Ukraina, G7-länderna och EU-kommissionen. Med undantag för reaktor 4 är verket inte farligare än något annat kärnkraftverk i forna Sovjet.

- Vi hoppas på forskningen, säger Yuri. Det ser ut som om forskarna ska kunna komma på ett sätt att eliminera kärnkraftens akilleshäl - radioaktiviteten.

Vi närmar oss spökstaden Pripjat vars tomma, vita hyrehus reser sig mot skyn. Yuri stannar på lagom fotoavstånd, närmare vill han inte köra.

Så far vi ut ur zonen igen. De beväpnade vakterna söker av vår bil med detektor och vi får torka av våra skor på en vattenfylld fotskrapa, innan vi slussas in i en avsökningsram som inte ger några utslag alls. Kanske är det de som skänktes från Barsebäck och som ännu inte är inkopplade. I vilket fall som helst får vi ett papper på ryska, där det står att vi har varit i zonen och utsatt oss för X strålning.

Vladimir och hans vänner bjuder på middag, oändliga tal och mer Medikamente Radiatore i skogsarbetarnas kursgård i Camarin strax utanför zonen. Där finns ingen toalett, så vi får ”gå på åkern” men borden dignar av mat och alla är glada.

- Vi är glada att ni inte glömt oss, säger Vladimir. Alla som kommer hit och vill se Tjernobyl är våra vänner. Ni var inte rädda, så vi visade det ni ville se. Berätta i Sverige vad ni har sett. Det är viktigt, för vi behöver hjälp.