Resan 1997
1
Kärnkraftsolyckan
i Tjernobyl, Ukraina, hade aldrig hänt, om inte säkerhetssystemen hade kopplats
bort inför ett experiment. Operatörerna följde order från högre ort och bröt
därmed mot instruktionerna. Några sekunder senare var katastrofen ett faktum.
Experimentet
skulle göras i samband med den årliga översynen av reaktor 4. Syftet var att
förbättra nödströmförsörjningen av kylvattenpumparna vid yttre nätbortfall.
Liknande experiment hade genomförts tidigare men den här gången skulle provet
göras flera gånger och då måste säkerhetssystemen kopplas bort.
Fredagen den 25
april 1986, när reaktorn hunnit ned på halvfart, kom oväntat en begäran från
kraftkontrollen i Kiev om nio timmars fortsatta el-leveranser till industrin.
Om operatörerna Valerij Chodemtjuk och Vladimir Sjisjnok hade avbrutit provet
då och startat säkerhetssystemen igen, så hade ingenting hänt. Men
nedställningen fortsatte nio timmar senare och provet startade tidigt på
lördagsmorgonen klockan 01.23. Mindre än en minut senare exploderade reaktor 4,
varpå reaktortaket rasade in. Valerij Chodemtjuk blev kvar i härdsmältan medan
Vladimir Sjisjnok lyckades ta sig ut. Han dog emellertid av brännskadorna några
timmar senare.
Brandmännen i
städerna Tjernobyl och Pripjat både såg och hörde explosionerna. Glödande
bränsle- och grafitfragment slungades upp ur reaktorn medan ett moln av
radioaktiva partiklar steg upp i atmosfären. De tyngsta partiklarna föll ned i
närområdet och stora mängder stoft fördes bort med vindarna. Slumpvis föll det
ned över hela norra halvklotet där det råkade regna. I dag beräknas 8 miljoner
människor i framför allt Ukraina, Vitryssland och Ryssland bo i kontaminerade
områden.
Ett hundratal
brandmän var snabbt på plats för att kväva den 20 ton tunga, brinnande härden.
Från helikopter släpptes 5000 ton bor, dolomit, sand, lera och bly rakt ned i
reaktorn medan 400 gruvarbetare grävde en tunnel under byggnaden för att
därifrån kunna kyla härdsmältan med flytande kväve. Nakna kröp de i 50 graders
hetta med små gruvvagnar framför sig mot en säker död.
Omkring 400 000
människor har evakuerats ur den radioakiva zonen på tre mils avstånd från
kärnkraftverket och från flera hundra förgiftade byar. De tvingades lämna allt,
varpå soldater gjorde processen kort med deras husdjur. Tjuvar plundrade deras
hem och spred det livsfarliga godset över hela det forna Sovjetunionen.
Omkring 800 000
så kallade likvidatörer sattes in i saneringsarbetet. Hälften var värnpliktiga
och många tvångshämtades i sina hem om nätterna. Bland likvidatörerna fanns
även hjältemodiga patrioter och äventyrare som lockades av den ovanligt höga
lönen. Tiotusentals dog och hundratusentals blev invalider. Alla blev sjuka på
något vis.
Robotar byggde
till sist en jättelik sarkofag över reaktor 4. Den läcker ymnigt numera och är
på väg att rasa in. Dessutom sjunker härdsmältan. Den befinner sig nu en dryg
meter över grundvattennivån. Når den dit förgiftas floden Pripjat som har sitt
utlopp i floden Djnepr som rinner ut i Svarta Havet som står i förbindelse med
Medelhavet.
Reaktor 3, som
har sitt kontrollrum gemensamt med den havererade reaktor 4, är ännu i drift i
Tjernobyl. Det ger arbete åt 6000 arbetare som får dubbel lön för att arbeta
halvtid. År 2000 ska verket stängas av, det har Ukraina kommit överens med
G8-länderna och EU-kommissionen om. Men det är tidsödande att ta hand om 200
ton kärnbränsle, så frågan är om det går.
- Vi måste ta
upp reaktorhärden, säger brandchef Jurij Savich i Tjernobyl. G8-länderna har
lovat hjälpa till ekonomiskt men än fattas pengar. Dessutom vet ingen riktigt
hur man gör, så har vi otur får vi ännu ett haveri i Tjernobyl.
Frigyes Reisch,
som är docent i reaktorteknologi vid Institutionen för energiteknik vid
Kungliga Tekniska Högskolan, menar att härdsmältan i reaktor 4 måste kylas ner
aktivt och att strålningen som i dag läcker ut genom sarkofagens spruckna
betongväggar måste stoppas.
- Om materialet
i den havererade reaktorn omgrupperar sig så att grafit och uran får kontakt
med regnvatten, får vi en så kallat kritisk massa som kan ge upphov till
explosion, säger han. Om sarkofagen över reaktor 4 kollapsar och rasar in, står
vi inför ett verkligt skräckscenario. Då finns risk att även reaktor 3
exploderar, varpå vi står inför en för omgivningen helt okontrollerbar
situation.
Monica Antonsson
(JAG HAR BILDER PÅ GUBBARNA, OM DU
VILL HA DET.)
2
Tremilzonen runt
kärnkraftverket i Tjernobyl är ett övergivet land. Eller borde åtminstone vara
det. Men människor längtar hem och flyttar tillbaka och staten driver jordbruk
på en av de forna kolchoserna. Zonen har därmed blivit ett livs levande helvete.
När vi närmar
oss Zonen, svänger Vladimir Pashinsky oväntat in på en liten
skogsväg. Han är fackföreningsbas för skogsarbetarna i Ukraina och har hämtat
oss vid vitryska gränsen. Leende dukar han upp en picknick på motorhuven varpå
tolken, den timide språkprofessorn Josef
Akoplov, i raskt takt tömmer först fyra och sedan ytterligare två stora
glas vodka.
- Medikamente
Radiatore, säger Vladimir och lyfter sitt glas medan Josef förklarar att en sup
eller två hör till. Det skyddar mot radioaktiviteten. Kärnkraftsarbetarna
börjar varje dag med en vodka.
Zonen är
världens giftigaste plas. Ändå syns inte ett spår av haveriet för 12 år sedan,
när över 50 ton radioaktivt material slungades ut i atmosfären. Det är vackert,
som någon säger, men fåglarna hänger döda i träden. 70 procent av
radioaktiviteten hamnade i Vitryssland men även Ukraina och Ryssland drabbades
hårt. Därefter föll radioaktivt regn i Finland, Sverige, Norge, Polen,
Tyskland, Österrike, Rumänien, Schweiz, Italien, Frankrike, Belgien, Nederländerna,
Storbritannien, Grekland, Israel, Kuwait, Turkiet, Japan, Kina, USA och Kanada.
Zonen ser ut att
ligga öde. Inte en människa syns till och telefonledningar som fallit ner får
ligga kvar där de ligger. Men åkrarna är märkligt välskötta och nyplöjda. Nyslaget
hö torkar på sina hässjor och rätt som det är ser vi hundratals biffkor beta på
en åker. Det visar sig att staten driver ett experimentjordbruk på den forna
kolchosen Sjepetitji. Det som odlas här får inte föras ut ur Zonen men det sker
ändå.
- De vackraste
grönsakerna på torget i Kiev kommer härifrån, säger en kvinna i sällskapet.
De flesta hus
står tomma men här och där stiger rök upp ur skorstenarna. Närmare 800 personer
har återvänt, visar det sig, och gett liv åt 15 av Zonens 74 byar. Matbussen kommer
en gång i veckan. För övrigt klarar de sig vad den radioaktiva jorden och
skogen kan ge. De flesta som återvänt är gamlingar men även ryssar fördrivna
från Baltikum har kommit hit för att ta för sig av åkerlapparna och börja om på
nytt. De har ingen annanstans att ta vägen.
Skogsbränder
uppstår oväntat och explosionsartat i Zonen. De är extremt svårsläckta och
sprider radioaktivitet, så området övervakas av helikopter.
- Träd och
buskar binder radioaktiviteten, säger brandförsvarschefen Jurij Savich. Han var med och planterade tall vid kraftverket 1986.
- Tallarna blev
röda och vi tappade håret, säger han. I dag sår vi träd från luften.
Kärnkraftverket
avtecknar sig som en silhuett mot himlen, när vi kör upp på bron över floden
Pripjat. Verket är omgivet av vatten. Ytterst smala landremsor skiljer floden
från dammarna med kraftigt radioaktivt kylvatten. Det som läcker ut här hamnar
i floden Djnepr som ger 2 500 000 kievbor sitt dricksvatten.
Vid
helikopterplattan i utkanten av staden Tjernobyl väntar piloten som tar oss
runt kärnkraftverket på fem kilometers avstånd. Ett öde landskap breder ut sig
under oss, när vi passerar spökstaden Pripjat där 45 000 människor bodde och
villastaden Tjernobyl där 25 000 hade sina hem före katastrofen. Vi ser övergivna
fabriker, plundrade villaområden och skrotkyrkogårdar med radioaktiva fordon.
Det enda som rör sig är en buss med personal som rullar längs vägen mot
kärnkraftverket.
- Ekonomin är
dålig, säger Jurij när vi landat. 2000 av 6000 kärnkraftsarbetare riskerar bli
av med sina jobb. Folk betalar inte sina elräkningar. För övrigt har ingen fått
lön på närmare ett halvår. Man går till jobbet ändå, annars får man sparken.
Den vackra
villastaden Tjernobyl förfaller. Trädgårdarna växer igen och grindarna hänger
på trekvart. Vid brandstationen och i den välkrattade stadsparken står märkligt
nog monument över brandmännens heroiska insatser 1986 och de 300 första som
dog. De restes till tioårsjubileet 1996. För vem, kan man undra. Den vackra
kyrkan från 1850 är till och med nyrenoverad. Den 85-årige prästen finns kvar.
Han lämnade aldrig sin kyrka.
- Härdsmältan
ligger strax intill skorstenen, säger Josef och pekar när vi närmar oss
kraftverket och dess läckande betongsarkofag i bil. Reaktor 4 är en tickande
bomb. Det är bara frågan om hur stor olyckan blir om härdsmältan exploderar
eller når grundvattnet. Olyckan Tjernobyl är ingalunda över. Människorna här,
som tvingas leva mitt i den, vet det bara alltför väl.
- Vi hoppas vi
på forskningen, säger Jurij allvarligt. Vår enda räddning är att någon kommer
på ett sätt att eliminera radioaktiviteten.
Monica Antonsson
Bildtexter:
Skogsarbetarbasen i Ukraina, Vladimir Pashinsky, dukar upp
till picknick på motorhuven. En sup eller två hör till, när man ska in i Zonen.
Det hjälper mot radioaktiviteten. Natasha, en vitrysk kvinna, och Viktor
Krivko-Kasko, som är vice ordförande för skogsarbetarna i Vitryssland, låter
sig väl smaka.
Likvidatörernas baracker ligger tomma och plundrade i Zonen,
säger Vladimir Pashinsky.
Hundratals biffkor betar i Zonen och åkrarna är plöjda. Här
bedrivs statligt jordbruk på den forna kolchosen Sjepetitji.
Det är absolut förbjudet för privatpersoner och i synnerhet
utlänningar att vistas i Zonen. Här finns till och med en hårdbevakad
gränskontroll.
Kärnkraftsverket avtecknar sig som en siluett mot himlen,
när vi kör upp på bron över floden Pripjat.
- Vi måste ta upp härdsmältan, säger brandchefen i Tjernobyl
Jurij Savich. Vi väntar bara på pengar från G7-länderna. (SOM SEDAN DESS BLIVIT
G10-LÄNDERNA)
Kärnkraftverket i Tjernobyl, som ännu är i drift, är
omgärdat av vatten - floden Pripjat likaväl som kanaler och dammar fyllda med
radioaktivt kylvatten.
En buss är det enda levande som syns i Zonen från luften.
Med den åker de 6000 kärnkraftsarbetarna i Tjernobyl varje dag till jobbet.
Hus och gårdar ligger ödsligt tomma - och plundrade - i
Zonen.
Den moderna höghusstaden Pripjat, där 40 000
kärnkraftsarbetare bodde, är numera en spökstad. Invånarna tvingades lämna allt
de ägde och hade och ge sig av - för att aldrig mer komma tillbaka.
Den lilla villastaden Tjernobyl förfaller och växer igen.
Några gamlingar som återvänt bor här liksom prästen som aldrig lämnade sin
kyrka.
Ett 50-tal gamlingar har återvänt till staden Tjernobyl. De
samlas varje söndag i sin nyrenoverade kyrka.
Den stålgrå betongsarkofagen som täcker reaktor 4 ser stabil
ut på håll. Men skenet bedrar, den har läckor motsvarande minst 200
kvadratmeter.
Vid brandstationen i Tjernobyl restes så sent som för två år
sedan ett monument över de första offren för kärnkraftsolyckan. För vem, kan
man undra.
Den välskötta stadsparken i spökstaden Tjernobyl fick för
två år sedan ett monument av format till minne över kärnkraftsolyckans 300
första offer.
3
Tremilzonen runt
kärnkraftverket i Tjernobyl är ingalunda död. En handfull människor har flyttat
tillbaka och staten driver jordbruk på en av kolchoserna. Men Zonen är helvetet
på jorden.
När vi närmar
oss Zonen, svänger Vladimir Pashinsky plötsligt in på en liten
skogsväg. Han är fackföreningsbas för skogsarbetarna i Ukraina och har hämtat
oss vid vitryska gränsen. Oväntat dukar han upp en picknick på motorhuven varpå
tolken, den timide professor Josef
Akoplov, i raskt takt tömmer först fyra och sedan ytterligare två glas
vodka.
- Medikamente
Radiatore, säger Vladimir och lyfter sitt glas medan Josef förklarar att en sup
eller två hör till. Det skyddar mot radioaktiviteten. Kärnkraftsarbetarna
börjar varje dag med en vodka.
Zonen är
världens mest förgiftade landskap. Ändå syns inte ett spår av haveriet för 12
år sedan, när över 50 ton radioaktivt material slungades ut i atmosfären. 70
procent hamnade i Vitryssland men även Ukraina och Ryssland drabbades hårt.
Zonen ser ut att
ligga öde. Skyltar längs vägen varnar för kraftigt radioaktiva fläckar och
telefonledningar som fallit ner får ligga kvar där de ligger. Vi kör förbi mil
efter mil av nyplöjd åker. För att ligga i träda är de märkligt fria från
ogräs. Först sedan vi passerat flera hundra betande biffkor, vår vi veta att
staten driver ett experimentjordbruk på den forna kolchosen Sjepetitji. Det som
odlas här får inte föras ut ur Zonen men det sker ändå.
De flesta hus
står tomma men här och där stiger rök upp ur en skorsten medan höns pickar vid
förstukvisten på en stuga. Närmare 800 personer har återvänt, visar det sig. 15
av Zonens 74 byar har fått liv. Till dem kommer matbussen en gång i veckan. För
övrigt klarar sig människorna på vad jorden och skogen kan ge. De flesta är
gamlingar men även ryssar fördrivna från Baltikum har kommit hit för att ta för
sig av åkerlapparna och börja om på nytt.
Skogsbränder
uppstår oväntat och explosionsartat i Tjernobyl. De är extremt svårsläckta och
sprider radioaktivitet. Därför övervakas skogen av helikopter.
- Träd och
buskar binder radioaktivitet, säger brandförsvarschefen Jurij Savich. Han var med och planterade tall vid kraftverket 1986.
- Tallarna blev
röda och vi tappade håret, säger han. I dag sår vi träd från helikopter.
Kärnkraftverket
avtecknar sig som en silhuett mot himlen, när vi kör över floden Pripjat.
Verket är omgivet av vatten. Ytterst smala landremsor skiljer floden från
dammarna med kraftigt radioaktivt kylvatten. Det som läcker ut här hamnar så
småningom Djnepr varifrån 2 500 000 kievbor tar sitt dricksvatten. Floden
rinner sedan vidare mot Svarta havet och Medelhavet.
Vid
helikopterplattan i utkanten av staden Tjernobyl väntar piloten som tar oss
runt kärnkraftverket på fem kilometers avstånd, där ett öde landskapet breder
ut sig. Vi passerar spökstaden Pripjat där 45 000 människor bodde och
villastaden Tjernobyl där 25 000 hade sina hem före katastrofen. Vi ser
övergivna fabriker, plundrade villaområden och skrotkyrkogårdar med radioaktiva
fordon. Det enda som rör sig är en buss med personal som rullar längs vägen mot
kärnkraftverket.
- Ekonomin är
dålig, säger Jurij när vi landat. 2000 av 6000 kärnkraftsarbetare riskerar bli
av med sina jobb. Folk betalar inte sina elräkningar.
Den vackra
villastaden Tjernobyl förfaller. Trädgårdarna växer igen och grindarna hänger
på trekvart. Vid brandstationen och i den välkrattade stadsparken står märkligt
nog monument över brandmännens heroiska insatser 1986 och de 300 första som
dog. De restes till tioårsjubileet 1996. För vem, kan man undra. Den vackra
kyrkan från 1850 är till och med nyrenoverad. Den 85-årige prästen finns kvar.
Han lämnade aldrig sin kyrka.
- Härdsmältan
ligger strax intill skorstenen, säger Josef och pekar när vi närmar oss
kraftverket. Den järngrå betongsarkofagen ser stabil ut men skenet bedrar. Den
läcker som ett såll och är på väg att rasa in. Dessutom sjunker härdsmältan och
riskerar nå grundvattnet.
- Vi måste ta
upp reaktorhärden, säger Jurij allvarligt. G7-länderna lovat stå för
kostnaderna.
- Vi hoppas vi
på forskningen, säger han allvarligt. Vår enda räddning är att någon kommer på
ett sätt att eliminera radioaktiviteten.
Monica Antonsson
Bildtexter:
Skogsarbetarbasen i Ukraina, Vladimir Pashinsky, dukar upp
till picknick på motorhuven. En sup eller två hör till, när man ska in i Zonen.
Det hjälper mot radioaktiviteten. Natasha, en vitrysk kvinna, och Viktor
Krivko-Kasko, som är vice ordförande för skogsarbetarna i Vitryssland, låter
sig väl smaka.
Likvidatörernas baracker ligger tomma och plundrade i Zonen.
Hundratals biffkor betar i Zonen och åkrarna är plöjda. Här
bedrivs statligt jordbruk på den forna kolchosen Sjepetitji.
Det är absolut förbjudet för privatpersoner och i synnerhet
utlänningar att vistas i Zonen. Här finns till och med en gränskontroll.
Kärnkraftsverket avtecknar sig som en siluett mot himlen,
när vi kör upp på bron över floden Pripjat.
- Vi måste ta upp härdsmältan, säger brandchefen i Tjernobyl
Jurij Savich. Vi väntar bara på pengar från G7-länderna.
Kärnkraftverket i Tjernobyl, som ännu är i drift, är
omgärdat av vatten - floden Pripjat likaväl som kanaler och dammar fyllda med
radioaktivt kylvatten.
En buss är det enda levande som syns i Zonen från luften.
Med den åker de 6000 kärnkraftsarbetarna varje dag till jobbet.
Hus och gårdar ligger ödsligt tomma - och plundrade - i
Zonen.
Den moderna höghusstaden Pripjat, där 40 000
kärnkraftsarbetare bodde, är numera en spökstad. Invånarna tvingades lämna allt
de ägde och hade och ge sig av - för att aldrig mer komma tillbaka.
Den lilla villastaden Tjernobyl förfaller och växer igen.
Några gamlingar som återvänt bor här liksom prästen som aldrig lämnade sin
kyrka.
Ett 50-tal gamlingar har återvänt till staden Tjernobyl. De
samlas varje söndag i sin nyrenoverade kyrka.
Den stålgrå betongsarkofagen som täcker reaktor 4 ser stabil
ut på håll. Men skenet bedrar, den har läckor motsvarande 200 kvadratmeter.
Vid brandstationen i Tjernobyl restes så sent som för två år
sedan ett monument över de första offren för kärnkraftsolyckan. För vem, kan
man undra.
Den välskötta stadsparken i spökstaden Tjernobyl fick för
två år sedan ett monument av format till minne över kärnkraftsolyckans 300
första offer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar