När vi närmar oss tremilszonen som omger kärnkraftverket i
Tjernobyl, svänger Pashinsky Vladimir
Ivanovich plötsligt in på en liten skogsväg. Han är fackföreningsbas,
generaldirektör för skogsarbetarna i Ukraina och har hämtat oss vid gränsen,
där vi lade blommor vid monumentet över den unge Valerij Chodemtjuk som blev kvar i ruinerna av reaktor 4. Hans
staty omgärdas av minnestavlor över byarna som förgiftades av det svarta molnet
och måste överges. Fem av dem var så giftiga att de helt enkelt grävdes ner.
Vladimir dukar han upp bröd, ost, salami och vodka på
motorhuven och bjuder laget runt. Vår tolk, den timide professor Josef X, tömmer fyra glas i rask takt,
innan han tacksamt tömmer även mina två utan att det märks det minsta på honom.
Både Josef och Victor
X, som vice ordförande för skogsarbetareförbundet i Vitryssland och som hämtade
oss i Ryssland
(vi övernattade i
Dobruch, en by grundad av Katarina II där det finns ett pappersbruk och ett
stort sportpalats. Skogsarbetareförbundets ordförande i Vitryssland - Nikolai
Adamovich - bjöd oss gästfritt att inta poolen.)
bor i staden Gomel (i
Bragin-distriktet?) som är en av världens giftigaste städer.
- 70 procent av det
radioaktiva nedfallet från Tjernobyl föll ned i Vitryssland, säger Josef. Två
tredjedelar av det hamnade i Gomelområdet som är en av Vitrysslands fem
regioner och med 600 000 invånare är andra största staden i landet efter Minsk
(1400 000 inv).
- Södra delen av Gomel
har klarat sig bättre än norra, förklarar Josef. I södra delen har vi bara
mellan 1 och 5 curie/km2, i norra delen är det allt från 5 och uppåt. Min fru
och jag bor mitt i stan.
- Medikament, säger Vladimir och lyfter sitt glas till en
skål. Medikament Radiatore.
Josef berättar att en sup eller två hör till på väg in i Zonen.
De 6000 som arbetar där börjar morgonen med en. Det skyddar mot
radioaktiviteten. Folk gör vad de kan och vet inte vad de ska tro eller vem de
ska lita på.
Det är i och för sig
riktigt att alkohol kan reducera effekten av joniserande strålning, men för det
krävs koncentrationer som övertiger klart dödliga doser.
Privatpersoner får inte vistas i zonen. Vi har tillstånd,
det har Vladimir sett till. De beväpnade vakterna släpper därför in oss för en
ödslig färd genom det förgiftade landskapet. Men mil efter mil är åkrarna
plöjda - somliga ligger i träda, de är märkligt fria från ogräs - och
hundratals präktiga biffkor betar i hagarna. De tillhör ett experimentjordbruk
på forna kolchosen Sjepetitji som drivs i regeringens regi, får vi veta. Här
pågår vetenskapliga försök. Hur skadar strålningen boskapen? Hur blir mjölken
och köttet?
Det finns folk som bor här men de är inte många. Några av de
135 000 som evakuerades härifrån sedan över 50 ton radioaktivt material
slungades ut ur reaktor 4 har återvänt. Det mesta hamnade i Vitryssland men
även Ukraina och Ryssland är hårt drabbade.
- Det var radioaktivitet motsvarande 350 Hiroshimabomber,
säger Josef.
- Folk har återvänt och lever precis som de gjorde före
katastrofen. Vad ska de göra? Sedan Sovjetunionen föll och Ukraina blev
självständigt, är de bortglömda, lämnade i sticket, av Moskva och utan
ekonomiskt stöd från det fattiga Ukraina. Den humanitära hjälp som eventuellt
betalats ut har antagligen fastnat på vägen. Kärnkraftsolyckans offer får ingen
hjälp, så de återvände, odlar sin mat och sköter sitt. De är många - 730 enligt
officiella siffror - men inte så många
som förr. De får i alla fall sina pensioner.
DN:
Av 74 byar är 15 bebodda - resten är spökbyar. 50 000-staden
Pripjat är helt stängd för bosättare medan 40 000-staden Tjernobyl bor några
hundra.
Produkterna som odlas här får inte föras ut ur zonen men så
sker ändå.
- De allra vackraste grönsakerna på marknaden i Kiev kommer
härifrån, säger X.
Ryssar som fördrivits från Baltikum letar sig också hit. De
kom till Estland, Lettland och Litauen för flera generationer sedan och har
inga band till sitt gamla hemland. De passar inte in någonstans, så många
kommer till Tjernobyl. De tar för sig av jorden och börjar på nytt. Vad gör det
att den är radioaktiv? Inom zonen får de vara i fred.
- Där borta i de vita kasernerna bodde likvidatörerna, säger
Vladimir. De fördes hit för att sanera kraftverket men allt var förgäves. Det
var ett brott att föra dem hit. Men alltihop är förfallet nu.
Zonen består av 220 000 hektar mark (som ex Blekinge) varav
120 000 är knastertorr tallskog som då och då fattar eld explosionsartat.
Området bevakas därför med helikopter. Brand i den radioaktiva skogen frigör
nämligen Cesium-137.
- Träd och buskar binder radioaktivitet vid jorden, så jag
var med och planterade tall i närheten av kraftverket 1986, säger
brandförsvarets chef Savich Yuri
Nickolaevich. Vi grävde ner träd, lade på ny jord och planterade nya men
tallarna blev röda och vi tappade håret allihop. I dag planterar vi träd genom
att släppa ut frö från helikopter.
För blotta ögat syns inga spår av olyckan, när vi far genom
skogar och över fält. Det otrevliga med radioaktivitet är just att det inte
syns. På åkrarna sjunker radioaktiviteten allt djupare i jordlagren ner mot
grundvattnet år från år. I skogen försvinner det bara genoom det naturliga
sönderfallet. Näsan ingenting sköljs bort med regn- och smältvatten. Träden tar
upp radioaktiviteten med sina rötter, när löven faller till marken blir den
radioaktiv på nytt.
Här är bara väldigt tomt och ödsligt, spöklikt nästan.
Speciellt som människor, med tanke på de plöjda åkrarna, trots allt måste
finnas här. Telefonledningarna ligger nedfallna längs dikesrenen men strimmor
av rök stiger upp ur en och annan skorsten.
- Här är vackert, säger X. Men fåglarna hänger döda i
träden.
Plötsligt tvingas vi väja för ett gammalt par med häst och
vagn. De har återvänt till sitt förmodligen plundrade hem i zonen och tänker
stanna. De dricker mjölken från kon som betar det radioaktiva gräset, ägg från
hönsen som pickar på den radioaktiva marken, skördar sitt hö och odlar sina
grönsaker i den radioaktiva jorden. Det finns gott om vilt i skogen, bär och
svamp. Djurlivet har exploderat i detta ostörda naturreservat - till och med
storken är tillbaka. (DN: det är förbjudet att jaga men höjdarna kommer hit
från Kiev och tar vad de vill ha ur zonen - älg, lo, vildsvin, varg och räv.)
Vad ska de annars göra? De är gamla och vill inte leva någon annanstans. Här
finns inga affärer men en gång i veckan kommer en buss med färska varor
utifrån. Men det är ensamt på kolchosen numera.
- och ska snart dö, här trivs de i alla fall.
Kärnkraftverkets silhuetter möter oss i fjärran, när vi kör
upp på en bro över floden Pripjat. Det är en bred flod med många förgreningar.
Kraftverket visar sig vara omgivet av mer vatten än land. Med bara smala
landremsor emellan ligger dammarna med radioaktivt kylvatten vägg i vägg med
floden Pripjat. Vattnet härifrån rinner småningom ut i floden Djnepr.
- Vattnet är radioaktivt, säger Josef. Naturligtvis.
Dussintals floder och sjöar blev kontaminerade vid haveriet. Men människor både
fiskar och floden längre ner. Och visst äter de fisken.
Tanken hisnar. Radionuklider, de radioaktiva atomerna, har
en förmåga att vandra i såväl jord som luft och vatten. (Även om de flesta har
sjunkit ner några cm i jorden finns det tillräckligt mycket som kan spridas i
luft och vattendrag. Så småningom utjämnas skillnaden mellan hårt förorenade
och mindre nedsmutsade områden och till sist hamnar de i livsmedelskedjan och
nästlar in sig i näringsvävarna, varpå ännu fler drabbas.) Djnepr passerar Kiev
13 mil söderut med 2 500 000 invånare, som får sitt dricksvatten från floden,
innan den rinner ut i Svarta havet som i sin tur står i förbindelse med
Medelhavet.
Vid helikopterplattan i utkanten av staden Tjernobyl väntar
piloten som ska ta oss runt kärnkraftverket på fem kilometers avstånd. Han vill
skicka sin dotter till Sverige på sommarferie. Han skulle bli lycklig om hon
fick andas lite frisk luft.
Vid plattan står monument över helikopterbesättningen som
fastnade med rotorbladet i en lyftkran och störtade några dagar efter haveriet.
- Piloten hade just återvänt från kriget i Afghanistan,
säger Yuri. Han dog som hjälte när han skulle slåss mot en osynlig fiende.
Så lyfter vi över ett öde landskap av skog, igenväxta
dammar, sjöar och kanaler. Vi passerar staden Pripjats vita höghus, där 45 000
människor bodde före 1986 och den pittoreska villastaden Tjernobyl där 25 000
hade sina hem. Övergivna fabriker flimrar förbi, förfallna villaområden,
plundrade hus och skrotkyrkogården, där radioaktiva bussar, bilar och flygplan
har dumpats och lämnat kvar. Det enda som rör sig är en buss med personal längs
vägen mot kärnkraftverket.
- De tjänar 200 dollar i månaden men många är sjuka, säger
Josef. Men ingen klagar, det finns inga andra jobb.
Vladimir fyller våra glas i mercedesbussen som är skänkt av
Hoppets Stjärna, sedan vi landat.
- Medikament, säger han igen. Medikament Radiatore. Kanske
menar han allvar.
- Kom, säger Yuri. Vi ska visa er Tjernobyl.
Den lilla staden Tjernobyl, inte långt från kärnkraftverket,
är en gammal stad med vacker villabebyggelse. I dag växer trädgårdarna igen och
husen förfaller, sedan plundrare gjort sitt. En och annan människa syns till,
det är militärer, brandmän och arbetare från kärnkraftverket. Somliga bor här
tillfälligt mellan skiften, kanske har de flyttat in i något av de evakuerade
husen. Personalen bor annars i och pendlar från den nya staden Slavutych (DN: Slavutitj) strax utanför
zonen numera.
Alla är överens om att alla tre reaktorerna är igång. Alla
officiella uppgifter säger att reaktor 1 och 3 var igång hösten 1997, att
reaktor 2, som varit avstängd sedan 1991 efter en brand i turbinhallen,
startades i november men att reaktor 1 i gengäld stängdes av.
- Det arbetar 6000 man vid kärnkraftverket, säger Yuri. Men
ekonomin är dålig, så 2000 riskerar att bli arbetslösa. Folk betalar inte sina
elräkningar. Omkring 30 000 är för övrigt beroende av verket för sin
försörjning.
Brandstationen är bemannad, här råder full aktivitet.
Framför stationen står Tjernobylmonumentet, ett hjältemonumentet över
likvidatörernas heroiska insats: atomen stiger mot sky, brandmännen rusar till,
läkaren kommer springande med sin väska och någon faller ihop av utmattning
eller akut strålsjuka. Det avtäcktes vid tioårsjubileet 1996 av den fasansfulla
olyckan. Ett annat monument, över de 300 första som dog av strålsjuka, restes i
stadsparken som för övrigt hålls välkrattad och ansad i denna världsberömda
spökstad. För vem, undrar man. Den vackra kyrkan från 1850 är till och med
nyrenoverad.
- Omkring 50 tjernobylbor har återvänt till staden, säger
Yuri. För deras skull har vi renoverat kyrkan. Den 85-årige gamle prästen har
varit kvar hela tiden. Han lämnade aldrig sin kyrka.
Yuri berättar om bussen som oändligt sakta trafikerar
Tjernobyls gator om söndagarna.
- De gamla behöver bara gå ut och ställa sig på gatan, så
får de åka med till kyrkan. Det är kärnkraftsarbetarna som kör dit dem, de tar
hand om sina gamla. Det är den givna samlingsplatsen varje söndag.
- Det finns platser i zonen med 40 curie/km2, säger Josef.
Lite senare visar en mätare 68 curie/km2 vid entrén till kärnkraftverket.
Högsta tillåtna normalvärde sägs vara 15.
Så far vi med bil ned mot kärnkraftverket. Mellan oss och
reaktorbyggnaderna rinner kanaler med radioaktivt vatten bara några meter från
floden Pripjat. Först vet vi inte vad som är vad bland skorstenar, lyftkranar,
runda och fyrkantiga betongbyggnader.
- Härdsmältan ligger och glöder strax intill skorstenen,
säger Josef och pekar på en jättelik grå betongsarkofag som ser mycket stabil
ut. Men skenet bedrar, den läcker som ett såll och är på väg att rasa in.
- Sarkofagen har sprickor och hål motsvarande omkring 200
kvadratmeter, säger Josef.
Det har hänt saker i sarkofagen - som har 200 ton
kärnbränsle - de här 12 åren som gått. Ingen vet riktigt vad. Det går inte att
vistas i den pga strålningen. Ändå anses den ha sjunkit till ungefär en tiondel
av sitt ursprungliga värde.
Det är sagt att sarkofagen ska hålla i 35 år - till 2020 -
men vi hade ett jordskalv 1991, så det kommer inte att hålla. Nu räcker det med
ett måttligt jordskalv till som brukar förekomma i trakten en gång varje sekel,
så rasar den ihop.
Dessutom ligger tanklocket i reaktorn snett så att den
glödande härden trycks nedåt. I dag är den bara någon dryg meter från
grundvattnet. Under den finns stora mängder radioaktiv sand och vatten.
- Vi måste ta upp härdsmältan, säger Yuri. Den gör stor
skada där den ligger och är på väg att sjunka ned i grundvattnet. Ingen vet vad
som händer om den gör det. Därför måste den lyftas och kapslas in. Regeringen
vill inte betala, så vi håller humöret och humorn uppe och väntar på pengar
från världens största industriländer - de så kallade G7-länderna (USA, Japaan,
Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och Kanada).
G7-länderna vill kapsla in reaktor fyra för gott i ännu en
sakofag och riva sedan riva den inifrån med fjärrstyrda maskiner - ett projekt
som tar 30-35 år. Ukraina talar om att gräva ner den.
Men här talar ingen om en nedläggning år 2000. Med undantag
för reaktor 4 är Tjernobyl inte farligare än någon annan reaktor i det forna
Sovjet.
- Vi hoppas på forskningen, säger Yuri. På sistone tycks
forskarna ha kommit på metoder som på sikt kanske kan eliminera
radioaktiviteten.
Regeringen i Kiev hotar riva upp avtalet eftersom omvärldens
ekonomiska hjälp har uteblivit. Den europeiska utvecklingsbanken ger sig dock
inte. Nyligen stoppades finansieringen av säkerheten runt reaktor 3. EBRD
flyttade i stället pengarna till en fond för stängning av reaktorn.
- Ukraina har varken ekonomisk eller teknisk möjlighet att
klara det, konstaterar en amerikansk forskningsrapport. Samma rapporter
konstaterar att miljoner människor i det forna Sovjet lider av
strålningsrelaterade sjukdomar.
Vägen leder oss mot spökstaden Pripjat vars vita
hyreskaserner reser sig tomma mot skyn. Yuri stannar på lagom fotoavstånd.
Närmare vill han inte köra den här dagen.
Så far vi ut ur zonen igen. De beväpnade vakterna söker av
vår bil med detektor. Vi anvisas att skölja och torka av våra skor en
vattenfylld fotskrapa, innan vi går in i vaktbyggnaden, där vi går igenom någon
slags apparat som ska avslöja om vi är radioaktiva eller ej. Inte ett pip hörs,
inte en lampa blinkar. Kanske är det de avsökningsramar som skänktes från
Barsebäck och ännu ej är inkopplade. Vi får i alla fall ett papper på ryska,
där det står att vi har varit i zonen och utsatt oss för X strålning.
Då är det dags för middag, oändliga tal och mer Medikamente
Radiatore. Vi stannar i Camarin, strax utanför zonen, där skogsarbetarna har
sin kursgård. Här finns ingen toalett, så vi får ”gå på åkern” men borden
dignar av mat och alla är glada.
- Vi är glada att ni inte glömt oss, säger Vladimir och
påpekar att politiker säger ett och löser problemen på sitt sätt. Vanligt folk
vet hur det verkligen är. Katastrofen har fört dem samman. De är glada för att
barnen då och då får komma till Sverige och andas frisk luft.
- Alla som kommer hit och vill se Tjernobyl är våra vänner.
Ni var inte rädda, så vi visar er gärna. Berätta i Sverige vad ni har sett. Det
är viktigt, för vi behöver hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar