När vi närmar oss tremilszonen runt kärnkraftverket i
Tjernobyl, svänger Pashinsky Vladimir
Ivanovich plötsligt av på en liten skogsväg. Han är boss för skogsarbetarna
i Ukraina och har hämtat oss vid gränsen, sedan vi lagt blommor vid monumentet
över den unge Valerij Chodemtjuk som
blev kvar i ruinerna av reaktor 4. Statyn står i en liten stad vid gränsen mot
Ukraina och omges av minnestavlor över alla byar i trakten som evakuerades
1986. Fem var så giftiga att de grävdes ner.
Vladimir Ivanovich parkerar bilen och dukar upp bröd, ost,
salami och vodka på motorhuven. Vår tolk, den timide professor Josef X, tömmer raskt fyra glas innan
han tacksamt tömmer även mina två. Inte det minsta märks det på honom.
- Medikamente, säger Vladimir och lyfter sitt glas. Medikamente
Radiatore.
Josef berättar att en sup eller två hör till på väg in i
Zonen. De 6000 som arbetar där tar en varje morgon. Det skyddar mot
radioaktiviteten, säger han. Och visst är det så. Men för att skydda mot
joniseande strålning krävs dödliga doser alkohol.
Privatpersoner får normalt inte vistas i zonen. Vi har
tillstånd så de beväpnade vakterna släpper in oss för vår färd genom världens
mest förgiftade landskap.
- Där borta i de vita kasernerna bodde likvidatörerna, säger
Vladimir. De fördes hit för att sanera kraftverket och det var ett brott. Men
allt är förfallet nu. Rör inte stenarna på marken, det är radioaktivt alltihop!
Zonen - 220 000 hektar mark - består av ängar, åkrar och
knastertorr tallskog. Här syns inte ett spår av haveriet för 12 år sedan. Det
är just det som är så lömskt med radioaktivitet, det varken syns eller hörs. På
åkrarna sjunker partiklarna sakta men säkert ner i jordlagren men i skogarna
ligger den kvar. Nästan inget sköljs bort av regn- och smältvatten.
- Det var över 50 ton radioaktivt material slungades ut,
säger Josef. Det motsvarar 350 Hiroshimabomber. Det mesta hamnade i Vitryssland
men även Ukraina och Ryssland har drabbats hårt.
Det är spökligt tomt och öde i Zonen. Telefonledningar
ligger nedfallna vid dikesrenen men strimmor av rök stiger oväntat upp ur en
och annan skorsten. Vi passerar mil efter mil av nyplöjda åkrar. Våra värdar
försöker hävda att de ligger i träda men de är märkligt fria från ogräs. När
hövolmar dyker upp längs vägen, kryper det fram att närmare 800 av de 135 000
evakuerade faktiskt har återvänt. Åtminstone 15 av Zonens 74 byar är befolkade
numera. De flesta är gamla som får sina pensioner av staten. En gång i veckan
kommer en buss med mat utifrån. För övrigt klarar de sig på vad jorden och
skogen kan ge.
- Det är vackert här och solen skiner men fåglarna hänger
döda i träden.
Även ryssar som fördrivits från Baltikum kommer hit. De har
ingen annanstans att ta vägen. Här kan de ta för sig av jorden och börja om på
nytt.
- Produkterna som odlas här får inte föras ut ur zonen,
säger någon. Men det sker ändå. De allra vackraste grönsakerna på marknaden i
Kiev lär komma härifrån.
Plötsligt ser vi hundratals biffkor beta i hagarna. De
tillhör ett statligt experimentjordbruk på den forna kolchosen Sjepetitji. Här
ska regeringen ta reda på vad som händer med boskap som betar radioaktivt gräs.
Hur blir mjölken? Och köttet? Och vad har det för inverkan på människan?
Den torra tallskogen är ett problem för brandförsvarets chef
Savich Yuri Nickolaevich. På grund
av radioaktiviteten uppträder skogsbränderna oväntat och explosionsartat.
Skogen övervakas därför av helikopter. Bränderna är extremt svårsläckta,
eftesom radioaktiva partiklar frigörs vid brand.
- Träd och buskar binder radioaktiviteten i jorden, säger
Yuri Nickolaevich som var med och planterade tall intill kraftverket 1986.
- Vi grävde ner träd, lade på ny jord och planterade nya
träd men tallarna blev röda och vi tappade håret allihop. I dag planterar vi
nya träd genom att släppa ut frö från helikopter.
Vi kan se kärnkraftverkets silhuetter, när vi kör upp på en
bro över floden Pripjat. Det visar sig att verket är omgivet av vatten, dammar
och sjöar. Bara landremsor skiljer Pripjat från dammarna med kraftigt
radioaktivt kylvatten.
- Floden är naturligtvis radioaktiv, säger Josef som vet att
dussintals floder och sjöar blev kontaminerade vid haveriet. Ändå fiskar folk i
floden och badar i den på sommaren.
Tanken hisnar. Pripjat rinner ut i Djnepr som efter 13 mil
passerar Kiev, vars 2 500 000 invånare tar sitt dricksvatten från floden som
småningom rinner ut i Svarta havet som i sin tur står i förbindelse med
Medelhavet.
Vid helikopterplattan i utkanten av staden Tjernobyl väntar
piloten som ska ta oss runt kärnkraftverket på fem kilometers avstånd. Han
skulle bli lycklig om han fick skicka dottern till Sverige på sommarferie,
säger han. Hon skulle behöva lite frisk luft.
Så lyfter vi över det öde landskapet av skog, flod och
igenvuxna sjöar. Vi passerar staden Pripjats vita höghus och villastaden
Tjernobyl, där 45 000 respektive 25 000 människor bodde före 1986. Vi ser
övergivna fabriker flimra förbi, förfallna villaområden med plundrade hus och
skrotkyrkogårdar med radioaktiva bussar, bilar och flygplan. Det enda som rör
sig är en buss med personal som rullar längs vägen mot kärnkraftverket.
- De tjänar 200 dollar i månaden och jobbar i
tvåveckorspass, säger Josef när vi landat. Det finns inga andra jobb.
Den lilla staden Tjernobyl består av vacker om än i dag
förfallen villabebyggelse. Trädgårdarna växer igen och grindarna hänger på
trekvart. En och annan människa syns ändå till, det är militärer, brandmän och
arbetare från kärnkraftverket eller rent av någon av dem som återvänt.
Våra värdar konstaterar att tre av Tjernobyls reaktorer är
igång. Enligt officiella källor kördes bara reaktor 1 och 3 hösten 1997.
Reaktor 2, som hade varit avstängd sedan 1991 efter en brand i turbinhallen,
startades i november då reaktor 1 i gengäld stängdes av.
- 6000 personer arbetar vid kärnkraftverket och omkring 30
000 är beroende av det för sin försörjning, säger Yuri. Men ekonomin är dålig,
så 2000 riskerar att bli av med sina jobb. Folk betalar inte sina elräkningar.
Det råder full aktivitet vid brandstationen. Framför den
står Tjernobylmonumentet över likvidatörernas heroiska insats som restes till
tioårsjubileet för två år sedan: Ett annat monument över de 300 första som dog
restes i stadsparken som för övrigt hålls välkrattad och snygg i denna
världsberömda spökstad. För vem, kan man undra. Den vackra kyrkan från 1850 är
till och med nyrenoverad.
- Det har vi gjort för de gamla som återvänt, säger Yuri.
Den 85-årige prästen har varit kvar hela tiden. Han lämnade aldrig sin kyrka.
Så far vi ned mot kärnkraftverket kanaler med radioaktivt
kylvatten skiljer oss från reaktorbyggnaderna.
- Härdsmältan ligger och glöder strax intill skorstenen,
säger Josef och pekar på den järngrå betongsarkofag. Den ser mycket stabil ut
men skenet bedrar. I själva verkekt läcker den som ett såll och är på väg att
rasa in.
- Sarkofagen, som innehåller 200 ton kärnbränsle, har
sprickor och hål på sammanlagt 200 kvadratmeter, säger Josef. Det är sagt att
den ska hålla i 35 år - till 2020 - men det kommer aldrig att gå. Det räcker
med ett måttligt jordskalv för att den ska rasa ihop. Dessutom ligger
tanklocket trycker på den glödande härden. I dag är den bara någon meter från
grundvattnet som står i direkt förbindelse med floden Pripjat.
- Vi måste ta upp reaktorhärden, säger Yuri. Men regeringen
vill inte betala, så vi sätter vårt hopp till G7-länderna. De vill kapsla in
reaktorn för gott medan våra experter talar om att gräva ner den.
I Tjernobyl talar ingen om nedläggning år 2000 som
överenskommet är mellan Ukraina, G7-länderna och EU-kommissionen. Med undantag
för reaktor 4 är verket inte farligare än något annat kärnkraftverk i forna
Sovjet.
- Vi hoppas på forskningen, säger Yuri. Det ser ut som om
forskarna ska kunna komma på ett sätt att eliminera kärnkraftens akilleshäl -
radioaktiviteten.
Vi närmar oss spökstaden Pripjat vars tomma, vita hyrehus
reser sig mot skyn. Yuri stannar på lagom fotoavstånd, närmare vill han inte
köra.
Så far vi ut ur zonen igen. De beväpnade vakterna söker av
vår bil med detektor och vi får torka av våra skor på en vattenfylld fotskrapa,
innan vi slussas in i en avsökningsram som inte ger några utslag alls. Kanske
är det de som skänktes från Barsebäck och som ännu inte är inkopplade. I vilket
fall som helst får vi ett papper på ryska, där det står att vi har varit i
zonen och utsatt oss för X strålning.
Vladimir och hans vänner bjuder på middag, oändliga tal och
mer Medikamente Radiatore i skogsarbetarnas kursgård i Camarin strax utanför
zonen. Där finns ingen toalett, så vi får ”gå på åkern” men borden dignar av
mat och alla är glada.
- Vi är glada att ni inte glömt oss, säger Vladimir. Alla
som kommer hit och vill se Tjernobyl är våra vänner. Ni var inte rädda, så vi
visade det ni ville se. Berätta i Sverige vad ni har sett. Det är viktigt, för
vi behöver hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar