(VIBORG/NOVOZYBKOV, RYSSLAND)
Varje stad med självaktning i det forna Sovjetunionen har
sitt Tjernobyl Union, en frivilligorganisation med uppgift att tillvarata
saneringsarbetarnas intressen.
- Vi bad Moskva om 16 medaljer till våra invalider, säger
Vladimir Kozhevnikov i Novozybkov i södra Ryssland. Men det kom bara fyra...
Över 800 000 personer kallades in för att sanera efter
Tjernobylolyckan 1986. Minst hälften var värnpliktiga unga män. Andra kallades
in efter sin yrkeskunskap. Det var chaufförer, grävmaskinister och hantverkare
som behövdes i röjningsarbetet. Det var läkare och sjuksköterskor. De flesta
tvångshämtades i sina hem om nätterna men det fanns också de som hjältemodigt
nog ställde upp ändå.
- Jag ville göra en insats för mitt land, säger Anton Ilchuk
i Viborg i ryska Karelen. Som helikopterpilot släppte jag ner sand och betong i
den brinnande reaktorn. Nu har jag skador i centrala nervsystemet och defekter
på njurar, lever och hjärta.
Anton har ett litet kontor på Krepostnajagatan nr 10 mitt i
stan. Där arbetar han ideellt för de omkring 200 ”likvidatörerna” i Viborg.
Något måste han ju göra.
I Novozybkov har Tjernobyl Union 62 medlemmar varav två
änkor. Alla är sjuka och 16 är invalider. De får samsas om de fyra medaljerna
som kom från Moskva.
- Jag bodde i Turkmenien när militären kom och hämtade mig
mitt i natten den 15 maj 1986, säger Nikolay Sinyuk som är maskinist till
professionen. Jag skulle vara med och bygga upp en stad, sa de. Plötsligt
befann jag mig i Tjernobyl och kunde inte komma därifrån.
I tre månader var han där. Likt de andra 16 invaliderna i
Novozybkov tvingades han arbeta på reaktortaket, där det var som farligast. De
försågs med blyförkläden som skyddade bröst och rygg mot strålningen som kom
underifrån och skadade deras könsorgan.
- Man fick bara vistas på reaktortaket två minuter om dagen,
säger Nikolay Sinyuk. Så farligt var det. De försökte med robotar, men de
slutade fungera. De tålde inte heller radioaktiviteten.
Grävmaskinist Vladimir Kopeikin i Novozybkov berättar att
han fick fem minuter på sig att välja mellan Tjernobyl och kriget i
Afghanistan.
- Jag valde det jag trodde var minst farligt. Dessutom låg
Tjernobyl i mitt land. Jag var två minuter om dagen på taket och arbetade
resten av tiden i min grävskopa.
I dag har han stora problem med ständiga minnesförluster.
Det fanns lycksökare som ställde upp på den livsfarliga
tjänstgöringen för sexdubbel lön och löften om en datja. Militären lovade vad
som helst vitt och brett väl medvetna om att knappast någon skulle överleva
länge nog att kräva ut sin lön eller sommarstuga.
De 28 brandmännen som var först på plats dog av akut
strålsjuka inom några veckor. Tre kärnkraftsarbetare dog av andra orsaker. Vad
som sedan hände med sanerarna tycks ingen ha hållit ordning på. Hundratusentals
likvidatörer har emellertid dött. Andra är svårt invalidiserade eller svårt
sjuka i exempelvis cancer. De har skador i centrala nervsystemet och nedsatt
immunförsvar. De har huvudvärk och blöder näsblod. Många har psykiska problem
efter sina upplevelser och många är alkoholister. Likvidatörerna är tveklöst
ett gigantiskt hälsoproblem för sina länder.
I det forna Sovjetunionen hade likvidatörerna från Tjernobyl
sjukpension, gratis läkarvård, fri medicin, halva biljettpriset på bussar och
en rad andra förmåner. Inget av det finns kvar i dag. Arbetsoförmögna
likvidatörer hankar sig fram, i värsta fall genom tiggeri. Det är därför
Tjernobyl Union finns.
- Vi hoppas att utländska företag ska sluta avtal med oss
och etablera sig i vårt land, säger Vjatjeslav Grisjin, president för Tjernobyl
Union i Ryssland.
- Vi erbjuder halv skatt och billig energi mot att de
anställer våra medlemmar. Tanken är att var och en ska få arbeta efter sin
förmåga och på så sätt kunna försörja sig. Det är en skam för världen att hjältarna
från Tjernobyl ska behöva tigga.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar