1998 Likvidatörerna o änkorna


Tolv år efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl har minnet av offren börjat blekna. De saneringsarbetare som ännu lever är sjuka och har det svårt.
Nu har änkorna gått samman för att ge sina barn en framtid. De får stöd av Rysslands Tjernobylförbund som på president Jeltins uppdrag ska lösa problemet.

De kallas likvidatörer, de 800 000 arbetare som mer eller mindre frivilligt sanerade i Tjernobyl efter olyckan 1986. Minst hälften var värnpliktiga från Ryssland, Vitryssland, Ukraina och de baltiska staterna. Många dog direkt. Andra blev sjuka och dog så småningom. Alla fick skador - åtminstone i arvsmassan.
I dag finns 350 000 likvidatörer i Ryssland varav 14 000 i Moskva. Hälften behöver vård och var tionde är arbetsoförmögen. Tusentals har cancer, skador i centrala nervsystemet och nedsatt immunförsvar, så kallad Tjernobyl-aids. De har huvudvärk, svårt att andas och blöder näsblod. Många är alkoholister. I Tjernobyl fick de alkohol som skydd mot radioaktiviteten. Så de drack om nätterna i sina baracker. Allt. När vodkan tog slut blev det både T-sprit, parfym och lack.
Likvidatörerna och deras familjer utgör ett gigantiskt hälso- och socialt problem för de berörda staterna. Rysslands president Jeltsin försöker lösa problemet genom Rysslands Tjernobylförbund med högsäte i Moskva och 80 avdelningar i landet.
- Vi har fria händer men saknar resurser, säger förbundets president Vjatjeslav Grisin, fd likvidatör av överstes rang. Tyvärr måste vi förlita oss på hjälp utifrån.
Några mil utanför Moskva ligger en hotell- och konfernsanläggning med plats för 350 personer. Den byggs just nu om för att 1999 stå klar som rehabiliteringscenter. Här ska likvidatörerna få hjälp med sina problem och omskolas till yrken de klarar av.
- Målet är att de ska kunna försörja sig själva och slippa gå och tigga, säger Vjatjeslav Grisin som hoppas på utländska företagsetableringar, trots att rysk kriminalitet redan har skrämt bort många utländska investerare.
- Vi får bukt kriminaliteten, säger han och lovar på stående fot 20 procents skatt och halverat energipris till företag som sluter avtal med Tjernobylförbundet och etablerar sig i Ryssland.
En annan grupp som drabbats hårt av Tjernobylolyckan är änkor och barn till döda likvidatörer. De trängs i lägenheter och tvingas hanka sig fram.
- Folk har glömt dem som dog, säger Nina Sotskova, 45, vars make arbetade inom fortifikationen och kallades till Tjernobyl i maj 1986. Tre år senare dog han. Sedan dess är Nina ensam med sönerna Maxim, 12, och Vadim, 18. Förr stickade hon vantar och sålde på marknaden för att få ihop till mat. I dag arbetar hon 16 timmar per dygn som ekonom och städare. För två år sedan tog Nina initiativet till föreningen Tjernobyls Änkor. I dag är hon ordförande för över 500 organiserade anhöriga.
- Hon är fantastisk, säger Natasha Shatunova, 43, som är vice ordförande i föreningen. Nina tog på egen hand kontakt med hundratals hustrur, mödrar, makar och barn.
Alla har sin tragedi att berätta. Natashas man var atomfysiker, en av de mest behövda i Tjernobyl. I tre år var han där. Bara ibland kom han hem, sjuk och trött. En dag försvann han för att tre dagar senare hittas utanför bårhuset. Han förstod hur det stod till och hade själv gått dit.
- Världen rasade samman, säger Natasha. Jag var som död ett helt år och varken åt eller sov.
Så förstod hon att hon måste börja om och engagerade sig i Tjernobyls Änkor vid sidan om sina tre arbeten.
- Mina barn Luba, 14, och Sasha, 15, har ett stort foto av sin pappa på väggen. De har svårt att förstå att han är död, för att han gjorde ett viktigt arbete för folket.
Änkorna har inte mycket av framtidshopp för egen del. Ytterst få finner kärleken på nytt. De flesta ryska män vill inte ta hand om andras barn. Det är brist på mat och dyrt nog ändå.
- Det är svårt att leva utan man, säger Natasha. Tillsammans blir vi kvinnor i alla fall starkare. Med gemensamma krafter hoppas vi kunna ge våra barn utbildning. Från regeringen har vi ingen hjälp att vänta, så vi drömmer om Rehabiliteringscentret utanför stan. Där ska de efterlevande med medicinska, psykiska och ekonomiska problem äntligen kunna få hjälp.
Monica Antonsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar