Efter
Tjernobylolyckan, den 26 april 1986, evakuerades hundratusentals människor i
Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Många byar begravdes till och med för
alltid. Alla de evakuerade längtade hem. Somliga, mest gamla kvinnor, har
återvänt. De dör hellre av radioaktivitet än av svält, säger de.
Den glömda staden. Så kallas Novozybkov i Briansk län, tjugo
mil från Tjernobyl ungefär där Ryssland möter Ukraina och Vitryssland. Före
1986 var staden en idyll med blomstrande trä- och textilindustri. Den grundades
1701 av folk som för religionens skull var på flykt undan tsaren. Rika köpmän,
kända för sin ärlighet, byggde hus kring det torg som än i dag är stans givna
medelpunkt. Novozybkov blev ett kulturellt centrum och än blomstrar
konstskolan, sportgymnasiet och musikaliska akademien, än präglas husen av sin
snickarglädje.
Industrierna har emellertid gjort sitt. Allt de kan
tillverka är radioaktivt, så ingen vill ha deras varor. Fabrikerna har slagit
igen, så arbetarna får ingen lön och då får staden inga skatteinkomster heller.
Så Novozybkov är bankrutt. Allt på grund av Tjernobyl.
- Vi fick inget veta om olyckan, säger borgmästare Ivan
Nesterov. Skolläraren upptäckte att marken var radioaktiv men från Moskva sa
man, att det var fel på vår dosimeter. Först i augusti kom vetenskapsmännen hit
med sina mätinstrument.
De 45 000 Novozybkovborna, varav 12 000 är barn, hade otur.
Det råkade regna när det radioaktiva molnet från Tjernobyl drog förbi. Och med
regnet föll radioaktiva partiklar till marken. Sedan dess är Novozybkov
förgiftad. En dosimeter bredvid klockan i stadshuset visar att dagsvärdet som
pendlar kring 25 Ci/km2 – det mått som används här. Högsta tillåtna normalvärde
är 15 Ci/km2, vilket kan jämföras med de 1-2 Ci/km2 som föll i trakten av Gävle
och Sundsvall.
- Det finns folk i vår stad som bor i hus med upp till 150
Ci/km2, säger Ivan Nesterov och beskriver en verklighet, där många barn får
cancer i sköldkörteln och unga flickor måste operera bort livmodern före
puberteten.
- Över 85 procent av vår befolkningen är sjuk, säger han.
Många har sjukdomar på de inre organen och vi har alla drabbats av en förändrad
blodbild.
I Novozybkov bor omkring 85 så kallade likvidatörer, män som
efter olyckan hämtades av militären i sina bostäder om nätterna och tvingades
sanera i kärnkraftverket. De är sjuka nu, har medaljer, invalidstatus och en
mindre pension. Den betalas till och med ut ibland. Det är statens kompensation
för deras förstörda liv. Medelåldern är 43 år.
Novozybkov borde evakueras. Dessvärre finns ingen plats att
ta dem till. Invånarna får 50 rubel, cirka16 kronor, i månaden för att stanna
kvar. De som arbetar där det är radioaktivt, får dessutom 300 rubel. Det är
mycket med tanke på att normallönen är 290 rubel. Men priset är högt.
Novozybkovborna betalar med sin hälsa.
Jättelika områden i Briansk län är svårt kontaminerade -
skogarna och floderna likaväl som åkrarna, där de odlar sin mat. Bara fyra,
svårt smittade byar utanför stan har tömts på folk. Svjatsk är en av dem. Här
bodde över minst tusen människor före olyckan och alla hade sin utkomst från
kolchosen. 14 år efter olyckan håller vegetationen på att ta över såväl
bostäder som skofabriken och stadsparken. Bara storkarna reder sina bon på
vattentornen som om ingenting hänt. Radioaktivitet biter inte på djur. De lever
helt enkelt inte tillräckligt länge för att dö av det.
Som allt annat i Svjatsk är den blå kyrkan förfallen och
sönderslagen. Ikonerna försvann med tjuvar på ett tidigt stadium. Bara ramarna
är kvar. De gapar tomma i kyrkan. Ikonerna är radioaktiva förstås men de
strålar numera någon annanstans.
- Tjuvarna kom om nätterna och tog för sig, säger Irina
Fjodrova, 88. Nu finns inget kvar, så nu kommer inte ens de.
Hon är en av nio gamlingar som har återvänt till Svjatsk. De
lever som förr i sin by och handlar av brödbilen som kommer en gång i veckan.
Polisen försökte jaga bort dem först, men de gav upp och kopplade på strömmen
till kvinnorna. Är det något som ryska män respekterar, så är det gamla
matroshkor.
- Vi hade ett härligt liv men nu är Svjatsk förstört, säger
Irina Fjodrova, medan vi mäter 40 Ci/km2 utanför hennes stuga. Vakthundarna
skäller och tesamovaren ångar på farstubron. Barnbarnen är på besök. De ser
till att hon får sättlöken och potatisen i jorden. Sedan får hon klara sig
själv. Maken Omar kom hem från kriget utan hand, berättar hon. Det var första
olyckan. Sedan dog han och så kom evakueringen.
- Vi skulle få komma tillbaka efter några dagar, sa
militären. Så vi lämnade allt. Vi hann bara ut ur byn, så sköt de våra djur.
I en annan del av byn sitter Olga Klimova, 70, och hennes
son Yevgini Grigoryevich, 42, utanför sin stuga. De bor i Novozybkov numera.
Bara tre dagar i veckan åker de hem till Svjatsk. Det är Olgas barndomshem, så
de har huset som sommarnöje.
- Min son hjälper mig med vårbruket, säger Olga som själv
har grävt sina trädgårdsland med en grep. Här odlar hon potatis, lök, vitkål,
morätter och rödbetor. Hon är änka nu. Maken Gregory, som arbetade i den
förfallna skofabriken, dog för några år sedan.
- Jag fick 500 kilo lök förra sommaren, säger Olga som inte
förstår, varför hon skulle avstå från att odla sin mat i den radioaktiva
jorden. Hon har odlat här i hela sitt liv och föräldrarna odlade här före
henne.
- Jag vet inte hur radioaktivt det är, säger hon. Och jag
vill inte veta det heller.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar