Vice borgmästaren Vitaliy Alexejivic Roschov, hans fru
Tamara, två beväpnade poliser och en chaufför mötte vid ryska gränsen. De hade
färdats i en ambulans 20 timmar för att komma dit. Nu hade vi tre dagars färd
till det radioaktiva Novozybkov – 20 mil norr om Tjernobyl - framför oss. En
vecka senare var vi fortfarande inte framme.
Ambulansen de kom i var den enda bil de kunnat uppbringa.
Bussen, som staden vanligen representerar med, hade borgmästaren tagit till
Moskva.
- Vi hade tur som fick tag i diesel, sa Tamara, en vänlig
skolfröken i 50-års åldern som lärt sig engelska fonetiskt på egen hand. Det
var tur för oss. Utan tolk klarar man sig inte i Ryssland. Inte ens
vägskyltarna går att läsa.
Vi hade fem bilar med från Sverige, fyra handikappbussar från
Samtrans och Taxi 020 samt en ambulans från Swedish Emergency & Resque. De
var fullproppade med rullstolar, rullatorer, kryckor, medicinsk utrustning,
mat, papper, barnvagnar, leksaker, målarfärg, sänglinne, leksaker och kläder.
Tre dagar i Viborg
Vi fastnade redan i tullen. Ryssarna hade inte ordnat det
tullfrihetsbevis, de skulle haft med sig. Bilarna låstes in och vi fick ta oss
till hotell Druzba i Viborg - ett enda stort glädjehus för finnar som åker hit
för den billiga vodkans skull. Marknaden i Viborg - som grundades av svensken
Torgils Knutsson - erbjuder både kristall och linne till en billig penning.
Saluhallen är välfylld och maten på restaurangerna förhållandevis god.
Gatubilden präglas emellertid av tiggande gatubarn och drogmissbruk.
Efter tre dygn fick vi order om att infinna oss i tullen.
Några timmar senare var vi i Ryssland med bilarna. Vi grupperade oss med den
ryska ambulansen först och den svenska sist. På så vis kunde vi vid behov köra
i konvoj med blåljus och sirener. Inbördes höll vi kontakt med walkie talkies.
Punktering och kabelbrand
Efter St Petersburg fick en av bussarna
punktering och plöjde ner i den lösa vägrenen. En rysk lastbil drog upp oss och
däcket lagades med några punkteringssatser från Vallentuna Motor. Tack för dem!
En förbipasserande bil lånade ut en pump, varpå ryssarna pumpade luft i däcket
för hand, som om bilen varit en cykel.
Vi tog in på ett motell. Att övernatta på ryska, mörka vägar
är inte att rekommendera. Nästa dag kom vi bara några mil, innan en av bussarna
drabbades av kabelbrand och en annan måste byta tändspole. Ryssarna skarvade
och lindade varenda kabel. Sedan gick bilen som en klocka mot Novgorod,
vikingarnas nordliga fäste.
Det vackra Novgorod blev en överraskning! Husen är vackra
och folk går söndagsfina på gatorna. Den tusenåriga fästningen kremlin kittlar
fantasin liksom Sofiakatedralen vars förgyllda kupoler sträcker sig mot himlen.
Novgorodborna firar sin tusenåriga historia, promenerar i parken och dansar
gammeldans på gatorna. Utanför Kremlin sitter unga grabbar som tigger. De har
kommit hem från Tjejtjenien med livet i behåll men utan armar och ben.
Småpojkarna som tiggde vid hotellet och råkade få några finska mark kom
tillbaka och bad om att få växla.
Spår av vikingar
De ryska vägarna är förhållandevis bra. Det finns såväl
bensinstationer som matställen. Inget överdåd dock. En restaurang fick stänga,
sedan vi ätit lunch. Maten tog helt enkelt slut. Och billigt är det, för den
som har dollar.
Färggranna stugor och vackert utsmyckade busshållplatser
kantar vägarna. Husen präglas av snickarglädje och är nästan alltid
sammanbundna av höga plank. Bakom skymtar köksträdgårdarna som gav Ryssland
sitt vikingatida namn - Gårdarike. Ryssland fick det heta, sedan Rurik och hans
bröder från Roslagen – Rus – hade värvats hit som storfurstar på 800-talet.
Överallt syns spår av de svenske.
Stadsborna ser välbeställda ut och på landsbygden möter
gubbar och gummor som i Sverige för 60-70 år sedan. Plötsligt kan promenerande
storkar eller hundratals kor spärra vägen. Naturen är bitvis bedövande vacker
men åkrarna är dåligt uppodlade sedan Sovjetunionens fall. Det som råkar finnas
där får växa och bli till hö. Först i de kontaminerade områdena vajar säden
frodig för vinden. Här finns Europas bördigaste jord, så den odlas trots
radioaktiviteten. Ingen vill höra talas om Tjernobyl. Folk vill glömma och gå
vidare.
Ryssarna fixade allt
Färden gick vidare söderut och efter 25 mil exploderade
däcket vi lagat tidigare. Det mörknade, så vi tvingades lämna bussen med de
beväpnade ryska poliserna. Själva tog vi av mot Velikije Luki, där det finns
ett hotell. Medan vi sov, lyckades ryssarna skaffa nya hjul och byta ut dem
också. Vi behövde bara betala. Ingen av dem hade pengar till vare sig
drivmedel, hotell eller mat.
Vi satte kurs mot Smolensk, där Juri Gagarin föddes och där
vikingarna hade ett stort fäste, när det begav sig. Vi körde fel och tvingades
övernatta. Ryssarna vägrade följa vår världsatlas och deras kartor stämde inte.
Det var ren strategi i Sovjetstaten. Ingen skulle hitta vare sig hit eller dit.
Efter en natt i Smolensk fortsatte vi mot Brjansk och sedan var det bara 15 mil
kvar till Novozybkov.
Med tjutande sirener
Efter nio dagars äventyr på ryska vägar, körde vi med
tjutande sirener in i Novozybkov. Folk samlades på gatorna och poliserna
vinkade. Utanför hotell Iput stod småflickor i fina klänningar och räckte fram
blommor, medan småpojkarna som fiskade i den radioaktiva lila sjön undrade
varför. TV-kamerorna surrade. ”Varför gör ni det här? Varför åker ni in i de
kontaminerade zonerna frivilligt?” Ja, varför?
Lasten lossades i röjningsarbetarnas – likvidatörernas -
högkvarter. Därifrån for vi till sjukhuset med handikapphjälpmedel, medicinsk
utrustning, leksaker och barnkläder. Vi delade rättvist ut vad vi hade av mat
och kläder till änkor och likvidatörer. Efteråt brakade ovädret loss. Det
blixtrade och åskade. Tak flög av och stolpar föll omkull, varpå ljuset
slocknade i hela Novozybkov.
Magisk natt
Vi satt halva natten i hotellets matsal tillsammans med
likvidatörerna och änkorna. I skenet från ett enda stearinljus lyssnade vi till
deras fasansfulla berättelser från Tjernobyl. Deras medelålder var 33 år då. De
fick alla sin hälsa förstörd.
Sjukhuset i Novozybkov fick sin ambulans och Chernobyl
Unions ordförande Vladimir Kozhevnikov valde en Ford transit till
likvidatörerna - det var han som ursprungligen hade önskat sig en bil. Övriga
fordon gick till stadshuset, kvinnokliniken och barnhemmet ”för utflykter till
den friska zonen”.
- Tänk, sa Tamara Roschova efteråt. Tack vare de här bilarna
har fem män, som tidigare var arbetslösa, fått jobb. Nu kan de försörja sina
familjer.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar